RIVNINGSKÅK
Rivningskåk och rivningsobjekt. Det står en man och röker på en balkong på bilden. Han får illustrera hur stort detta område är. Man kan se det som misär... vilket det förmodligen också är... men om man vill se det ljust och positivt så är detta en möjlig yta att göra nytt på.
Anne-Marie
UT-FLYKT
I de sanna ordens bemärkelse - en ut flykt. Jag har varit ute och rest mig. Upp!
Arbetar för övrigt med en engelsk blogg. Här får ni följa med på en liten bildresa...
Vissa städer är som levande sagor. Jag vandrar om kring i en sådan.
Så här ungefär. Books of days. Några dagar i en sagostad.
Jag frågar - får jag - och jag får oftast. Jag får ta ett fotografi och jag får en berättelse. Det är jag tacksam för. Jag är lite nyfiken. Frågorna jag ställer visar det. Men oftast går det väldigt bra. Som här i en bokhandel. Kvinnan som kom in hade precis fått en målning av sig själv. - Får jag avporträttera dig? frågade jag. Och det fick jag. I bokhandeln mötte jag sedan en New York bo som köpte franska böcker till sin hustru, Han var här för att se film, köpa in till USA, och jag blev inbjuden till filmvisning. Vilket jag givetvis tackade ja till.
Vi såg en animerad kortfilm - tja...1 timme och 20 minuter tycker jag är en lång kortfilm... och mannen i den gröna tröjan är animatören och Oscars nominerade Bill Plymton, också New York bo, skapare av filmen. Han berättade att New York blivit en mycket vänligare stad efter 11 september, och att människor var mer rädda om varandra, vänligare i sin framtoning. Filmen Idiots and Angels var en mörk historia om ensamhet och en gnutta kärlek. Men någonstans i det dystra ensamma fann man ljusglimtar. Jag var nog en aning för dyster för att förstå det ljusa. Men rekommenderar filmen som visades på Edinburgh internationella filmfestival just denna helg.
Jag är detaljsökare. Här är ett hjärta som alla trampar på. Det är synd. Jag fotograferade och gick en värdig omväg. Hjärtan är besvärliga saker. Inget att trampa på. Däremot får man spotta i det och på det - det betyder lycka. Det gjorde inte jag men förmodligen hade detta par spottat mitt i prick.
Här trampas det framåt - mot kyrkan. Brudparet är traditionellt klädda i klänning och kjol. Jag viskade tyst de vackraste ord om kärlek jag vet, och de mest framtidsinriktade - låt oss skratta ihop vid samma tidpunkt nästa år. Det viskade jag. Men de hörde inte, så jag ropade; SAY - I DO!
Efter långa långa idekläckartankar och bloggskrivarinläggsuppdragstänkande vandrade jag omkring i en sagostad med en underbar berättare. Jag lyssnar girigt. Tycker så mycket om att få saker och ting klädda i ord. Det har vi två gemensamt.
För några år sedan mötte jag denna kvinna. Hon finns här i bloggen. Denna gång gick jag fram och hälsade - som på en bekant. Men denna gång tyckte jag så oändligt synd om henne. Det var något med ögonen. Det var ett drag av sorg. Jag ville gå gärna ställa frågor av ett helt annat slag än de jag ställde. Jag har så många funderingar. Men som sagt - hon är en av Guiness Book of Records - Världens mest piercade kvinna. Jag lade en hand över hennes hand. Det var allt jag kunde göra. Kortet fick jag gärna ta.
Allt man ser och dokumenterar måste få smälta in och bli något där inuti en. Då behövs en anings paus.
Därefter kan man ge sig vidare ut i världen.
Husfasader! Det är något jag alltid fotograferar. Hus, trappor, speglar, skyltdockor och skyltar. Då är jag nöjd. Vattenpölar också förstås. Men skönheten i dessa fasader är de dova färgerna.
Det räcker med bokstäver för att tala om var jag befinner mig. Hit reste jag för att undersöka hur man språkligt går tillväga med det svenska språket. Det var mycket intressant. Det skottska landskapet lockar mig mer än det svenska utbudet. Men det kändes väldigt mycket som att komma hem - Ikea är svenskt. Jag var lite stolt. Faktiskt.
Skylten - den vänliga hunden. Och det är sant. Den vänliga hunden är vänligare än vänligast. Hunden har fler vänner än butiksägaren. Hundar i Edinburgh har sina självständiga historier. De är trofasta och egna. De lever nära intill och överger inte sin ägare. Koppellösa är de också. Det kanske är det mest intressanta.
Mellan ord och böcker, mellan meningar och utropstecken satt en liten nallebjörn. Så var det i en av boklådorna jag besökte. I andra boklådor fanns det andra saker.
Vi går omkring och samlar idéer. Då hamnar vi ömsom i boklådor, ömsom hos antikhandlare. Vi letar uppslag. Det finns alltid något att fundera över. Det vilar alltid en berättelse på platser man besöker. Det är bara att hitta ingångarna.
Trappor är ledande. De har ledstänger. Det tycker jag är bra.
Detta fotografi är jag mycket nöjd med. Det är mörkt ute. Det är blått mörker. En slags sinnesstämning. En utsikt.
Boksidan är ur en gammal barnbok. Två barn - ett par - the runaway couple. Jag tycker om bilden. Men inte titeln.
Det var min bilddokumentation - en slags utflykt. Flykt ut. Här syns jag flyktigt i en buss. Det kallar jag att färdas.
Allt gott.
Anne-Marie
Arbetar för övrigt med en engelsk blogg. Här får ni följa med på en liten bildresa...
Vissa städer är som levande sagor. Jag vandrar om kring i en sådan.
Så här ungefär. Books of days. Några dagar i en sagostad.
Jag frågar - får jag - och jag får oftast. Jag får ta ett fotografi och jag får en berättelse. Det är jag tacksam för. Jag är lite nyfiken. Frågorna jag ställer visar det. Men oftast går det väldigt bra. Som här i en bokhandel. Kvinnan som kom in hade precis fått en målning av sig själv. - Får jag avporträttera dig? frågade jag. Och det fick jag. I bokhandeln mötte jag sedan en New York bo som köpte franska böcker till sin hustru, Han var här för att se film, köpa in till USA, och jag blev inbjuden till filmvisning. Vilket jag givetvis tackade ja till.
Vi såg en animerad kortfilm - tja...1 timme och 20 minuter tycker jag är en lång kortfilm... och mannen i den gröna tröjan är animatören och Oscars nominerade Bill Plymton, också New York bo, skapare av filmen. Han berättade att New York blivit en mycket vänligare stad efter 11 september, och att människor var mer rädda om varandra, vänligare i sin framtoning. Filmen Idiots and Angels var en mörk historia om ensamhet och en gnutta kärlek. Men någonstans i det dystra ensamma fann man ljusglimtar. Jag var nog en aning för dyster för att förstå det ljusa. Men rekommenderar filmen som visades på Edinburgh internationella filmfestival just denna helg.
Jag är detaljsökare. Här är ett hjärta som alla trampar på. Det är synd. Jag fotograferade och gick en värdig omväg. Hjärtan är besvärliga saker. Inget att trampa på. Däremot får man spotta i det och på det - det betyder lycka. Det gjorde inte jag men förmodligen hade detta par spottat mitt i prick.
Här trampas det framåt - mot kyrkan. Brudparet är traditionellt klädda i klänning och kjol. Jag viskade tyst de vackraste ord om kärlek jag vet, och de mest framtidsinriktade - låt oss skratta ihop vid samma tidpunkt nästa år. Det viskade jag. Men de hörde inte, så jag ropade; SAY - I DO!
Efter långa långa idekläckartankar och bloggskrivarinläggsuppdragstänkande vandrade jag omkring i en sagostad med en underbar berättare. Jag lyssnar girigt. Tycker så mycket om att få saker och ting klädda i ord. Det har vi två gemensamt.
För några år sedan mötte jag denna kvinna. Hon finns här i bloggen. Denna gång gick jag fram och hälsade - som på en bekant. Men denna gång tyckte jag så oändligt synd om henne. Det var något med ögonen. Det var ett drag av sorg. Jag ville gå gärna ställa frågor av ett helt annat slag än de jag ställde. Jag har så många funderingar. Men som sagt - hon är en av Guiness Book of Records - Världens mest piercade kvinna. Jag lade en hand över hennes hand. Det var allt jag kunde göra. Kortet fick jag gärna ta.
Allt man ser och dokumenterar måste få smälta in och bli något där inuti en. Då behövs en anings paus.
Därefter kan man ge sig vidare ut i världen.
Husfasader! Det är något jag alltid fotograferar. Hus, trappor, speglar, skyltdockor och skyltar. Då är jag nöjd. Vattenpölar också förstås. Men skönheten i dessa fasader är de dova färgerna.
Det räcker med bokstäver för att tala om var jag befinner mig. Hit reste jag för att undersöka hur man språkligt går tillväga med det svenska språket. Det var mycket intressant. Det skottska landskapet lockar mig mer än det svenska utbudet. Men det kändes väldigt mycket som att komma hem - Ikea är svenskt. Jag var lite stolt. Faktiskt.
Skylten - den vänliga hunden. Och det är sant. Den vänliga hunden är vänligare än vänligast. Hunden har fler vänner än butiksägaren. Hundar i Edinburgh har sina självständiga historier. De är trofasta och egna. De lever nära intill och överger inte sin ägare. Koppellösa är de också. Det kanske är det mest intressanta.
Mellan ord och böcker, mellan meningar och utropstecken satt en liten nallebjörn. Så var det i en av boklådorna jag besökte. I andra boklådor fanns det andra saker.
Vi går omkring och samlar idéer. Då hamnar vi ömsom i boklådor, ömsom hos antikhandlare. Vi letar uppslag. Det finns alltid något att fundera över. Det vilar alltid en berättelse på platser man besöker. Det är bara att hitta ingångarna.
Trappor är ledande. De har ledstänger. Det tycker jag är bra.
Detta fotografi är jag mycket nöjd med. Det är mörkt ute. Det är blått mörker. En slags sinnesstämning. En utsikt.
Boksidan är ur en gammal barnbok. Två barn - ett par - the runaway couple. Jag tycker om bilden. Men inte titeln.
Det var min bilddokumentation - en slags utflykt. Flykt ut. Här syns jag flyktigt i en buss. Det kallar jag att färdas.
Allt gott.
Anne-Marie
ÅTERSPEGLING I STOCKHOLM
Om man inte är i blickfånget får man fixa till det genom att se till att bli det. Men kanske
skyltdockan blundar bakom sina speglande solglasögon.
Fnitter.
A-M
ÅTERSKEN I SEATTLE
Speglingar och återsken fascinerar mig. Här i Bellevue, USA, fann jag en uteservering i en ganska karg miljö.
Glaset på bordet ska skydda bordet, vara lätt att torka av. Men om man vill se det ur ett annat perspektiv så
blir bordet en helt annat bord när omgivningen speglar sig i det. Jag slog mig helt enkelt ned här.
Anne-Marie
HOT DOGS I SEATTLE
Skyltar med korv. Jag tittade in på vilka korvar som serverades - jag insåg snabbt att jag nog är uppfödd med korvgubbe och korvlåda, och gillar det. Då insåg jag - att korvgubben med lådan på magen... han finns ju inte längre. Barndomsminne! Ibland får detaljerna visa vägen till helheten.
Anne-Marie
A CAPELLA I SEATTLE
Trottoaren utanför Starbucks i Seattle reserveras till musiker. Starbucks hyr den. Musikerna intar den.
Trottoaren blir för en timme en scen. Och vi som promenerade på trottoaren vi blev stannandes. Vi stod.
Men inte stilla. Vi gungade, skrattade och tänkte - Hur bra är inte det här?
Anne-Marie
BYGGNADER BELLEVUE USA
Så ungefär.
Tillbakablickar Seattle.
Anne-Marie
KAMERAFATTNING
'Jag behöver inte kameran att se med.
Men med kameran ser jag noggrannare.
Så kan det vara.
Anne-Marie
FÄRGER i TRÄD
En lång promenad i skogen.
TIttar på allt som är bekant.
Träden. Buskarna. Barren. Myran.
Skalbaggen.
Lutar mig mot en stam.
Märkliga färger.
Allt annat än grönt.
Saker är inte som man först tror att de är.
Anne-Marie
HIMMEL BLÅ
Återspeglingar!
Det blir nästan samma himmel.
Men bara nästan!
Anne-Marie
DET MÖJLIGA ÄR DET MÖJLIGA
Det finns inga "inte" här!
Frågorna tar oss förbi ordet inte.
Berlinmuren höll tillbaka.
Den föll av mänsklig kraft.
Historiskt sett trodde man inte att det var möjligt.
Men idag kan vi inte säga att Berlinmuren inte föll.
Den föll.
Fantasin tar oss också förbi ordet inte.
Verkligheten kan stoppa oss ibland.
- Men inte då... kan vi kanske säga..., och så har vi avväpnat ordet inte och menar egentligen Ja!
Det möjliga är möjligt.
Med respekt om det mänskliga.
Berlinmuren - Microsoft - piece of art.
ANne-Marie
VÄNLIGA SKYLTAR
Mot befrielsen!
Toaletten!
Jag gillar skylten.
Så känns det när man varit där.
Anne-Marie
ÖVERGÅNGSFART
Detta med övergångar.
Det tar tid att gå från en punkt till en annan.
Det tar tid att springa in i framtiden.
Det tar tid att sätta igång något från ett slags nu som ska mynna i något längre fram.
Övergångar.
Här är övergångsknappen för ett övergångsställe.
Vi väntar på att få gå över en gata i Seattle.
När det väl är vår tur i trafiken får vi springa fort.
Från grön gubbe till röd gubbe?
Tja man kommer halvvägs över gatan sedan slår det om till rött.
Det är bråttom att övergånga.
Anne-Marie,
som nu tycker att figuren på fotografiet är en som förstått det hela rätt.
Man springer helt enkelt.
Man springer på och man springer in i... och springer över.
SKUGGAN
I skuggan av någon annan!
Det är väl ändå att skymma utsikten.
Anne-Marie
TITTA UPPÅT
Idag har jag tittat uppåt.
Först gick jag nära det jag skulle titta upp på.
Sedan fick kameran göra detta också.
Jag lade kameran mot underlaget.
Knäppte av.
Sedan gick jag till en björk.
Jag lade kameran mot stammen.
Jag tittade uppåt mot björkens lövverk (grenverk, kronverk... två stycken sitter bredvid mig och kommenterar
under tiden jag skriver... om vad jag ska skriva... hmmm... och lägger sig i vad trädets krona kan kallas).
Men sedan tittade jag ned. För när man har tittat upp behövs det ett annat perspektiv.
Anne-Marie
JAHAJA!
Annons ur en tidning från 40-talet.
Anne-Marie,
som tycker det är en aning roligt, det är allt.
MÄRKLIGA BILD
Det är något märkligt med fotografiet, platsen och motivet. Jag får inte ihop det. Jag tog fotografiet. Allt kändes sorgligt. Anne-Marie
MÄSTARFOTOGRAF
Mästare!
På en miljondels av en sekund - ögat genom linsen ser det exakta.
Med ödmjuk respekt för det oåterkalleliga ögonblicket.
Mästare.
http://www.dn.se/DNet/road/Classic/article/47/jsp/bildspel.jsp?menu=true&type=pictures
Anne-Marie
På en miljondels av en sekund - ögat genom linsen ser det exakta.
Med ödmjuk respekt för det oåterkalleliga ögonblicket.
Mästare.
http://www.dn.se/DNet/road/Classic/article/47/jsp/bildspel.jsp?menu=true&type=pictures
Anne-Marie
STOCKHOLMSBILD
Då jag sorterar - så kastar jag bort - och sparar. Jag är snabbare att slänga. Detta fotografi har jag velat slänga många gånger, men finner mig sitta och titta på motivet. Jag undrar alltid vad kvinnan gör därframme. Hon rör sig på ett speciellt sätt. Fotografiet är också en aning ödsligt. Sveavägen rusar fram lite längre fram. Men det är en slags stillhet över alltsammans, Jag är på väg till Bonnier Utbildning.
Anne-Marie
I BLÅSVÄDER
I blåsväder gäller det att klackarna är nedtryckta i myllan, tänker jag.
Bilden har ingenting med verkligheten att göra annat än att jag går i högklackat ifall att.
Anne-Marie