Tröst
- Jag läser dig för att få hopp ibland, tröst också! sa någon som jag träffade.
Jag lovade ett inlägg och ett riktat sådant.
Jag lovade ett inlägg och ett riktat sådant.
Men då jag lovade det insåg jag att tröst är ett stort förhållningssätt, en öm omtanke och en vilja att ta del av men oförmågan att bära det som tynger ned. Nej, sorg är ensam. Väldigt ensam. Sorg skrämmer också bort de som inte vågar möta sorgen. Trösten flyr.
Tröst är att våga erbjuda det vanliga, kaffestunden, handen på kinden, omfamningen och själva hållandet. Att man håller om. Jag vet hur skyddslös jag var då mamma försvann. Hur min egen hud tycktes försvunnen som gräns mot omvärlden. Jag suddades ut av sorgen som kom objuden med sitt enorma inträde i mitt liv. Så hålla om, linda in i filt och servera te, sitta så nära som är tillåtet. Bädda om, vika in täcke och göra en kokong. Sorgen behöver begränsas i det yttre. För redan allt annat har sorgen sprängt bort. Gränserna är inte längre skyddande. Inte de egna och inte heller omvärldens. Det vanliga, det återkommande, det sammanhållna är goda, goda gränser som också kan översättas med tröst.
Jag vet inte om jag gav dig något, du som behövde, men jag la min hand på din arm då du berättade. Den handen har nog mer kontaktyta och tanke än det språk jag använder mig av.
Anne-Marie
Tröst är att våga erbjuda det vanliga, kaffestunden, handen på kinden, omfamningen och själva hållandet. Att man håller om. Jag vet hur skyddslös jag var då mamma försvann. Hur min egen hud tycktes försvunnen som gräns mot omvärlden. Jag suddades ut av sorgen som kom objuden med sitt enorma inträde i mitt liv. Så hålla om, linda in i filt och servera te, sitta så nära som är tillåtet. Bädda om, vika in täcke och göra en kokong. Sorgen behöver begränsas i det yttre. För redan allt annat har sorgen sprängt bort. Gränserna är inte längre skyddande. Inte de egna och inte heller omvärldens. Det vanliga, det återkommande, det sammanhållna är goda, goda gränser som också kan översättas med tröst.
Jag vet inte om jag gav dig något, du som behövde, men jag la min hand på din arm då du berättade. Den handen har nog mer kontaktyta och tanke än det språk jag använder mig av.
Anne-Marie
Kommentarer
Postat av: Camilla
Du ville att jag skulle skriva nåt så nu gör jag det... Tack:-D
Postat av: Kersti
Tröst är också att våga vara där i sorgen utan att göra något annat än just vara där tillsammans.
Postat av: Eva-Marie
Så vackert! Jag blev berörd fastän orden inte var till mig. KRAM
Postat av: Anonym
Ta för er av orden. De räcker till fler än en. A-M
Trackback