Matematikens ärftlighet och baktankar med matematiken
Inget ämne är så omslutet av ärftlighet som matematikämnet.
Man ärver oförmåga att räkna, pluss och minus får man med sig i generna...
Kan inte förälder så kan inte barnet. Jag var urusel på matematik i skolan. Det hade jag inte ärvt av min mamma, inte heller av farfar. Jag hade oturen att få en matematikundervisning som ingen begrep sig på. Så när föräldrar inte kan matematik eller blir rädda för den så är det en gammal skolrädsla som gör sig påmind. Men ärftligheten...
Vågar jag skriva att det är oftare att flickor omsluts av denna ärftlighet. Mamma kan inte och då kan inte flickan. Jag tror inte på den form av ärftlighet men jag förstår att man gör kopplingen. En mamma som lyssnar på sin flickas räknande och funderande ser sig själv och förstår sig själv. Gamla obehagliga minnen dyker upp av matematiklektioner som betydde allt annat än stärkande.
Då jag får dessa samtal tänker jag direkt på ett bakbord.
Alla måttenheter som finns där, litermått, dlmåttet, kryddorna i nypor eller i tsk. Jag tänker på att man tar rätt storlek på bunken då vätskan till en bulldeg är 1 liter, och att man kavlar ut en deg som säkerligen är lika stor som en kvadratmeter, och ordningen på den plåt som ska se bullarna jäsa till åtminstone nästan den dubbla storleken. Jag tänker på hur ordningen är då man radar upp kakorna på plåten, jag tänker på bagarens ekonomi när tid, kapacitet och antal ska rumstera på en bakplåt, jag tänker på det lilla, lilla som fäller ett helt bak - SALTET. Då tänker jag i procent och hur viktigt det är att få helheten rätt, med minsta del och bidrag.
Därefter funderar jag över hur bullarna smakar tillsammans med ett glas mjölk , stort eller litet beroende på hur mycket man önskar dricka, eller en kaffekopp där kaffet når kaffekanten - och där ett samtal sedan kan föras kring vad, hur, varför, när, vem, med - och begripas i det faktiska och praktiska.
Alltså kortfattat:
Inte i genmassa utan i mandelmassa!
Anne-Marie
Massa, brassa, madelmassa - låter som ett underbart sätt att få ungarna att tända på matematik.
Sedan om det är ärftligt det där med oförmåga att räkna, nja det är väl som med oförmågan att stava, sätta ihop meningar. För att tala om grammatiken.
Det är bara att träna och inse att man inte kan bli Tarzan på allt, utan rätt hyfsad på det man har svårt för....
Jag så håller med dig, jag tror att om jag haft en mer besjälad matematikundervisning så hade jag dels blivit riktigt bra på matte och dels hade därmed mitt liv sett annorlunda ut. Inte bättre, inte sämre, annorlunda. Lusten till ämnet dödades av fullständig frånvaro av pedagogisk insikt hos (på den tiden kedjerökande) knastertorra lärare, som inte vek en tumme från läroböckerna som hyllade formen framför innehållet.