Anne-Marie Körling Blogg

Estonia - ett monument med ord i sten

Estoniamonumentet. Det är en väldigt märklig plats. Jag tycker den är vacker. Med det är ingen minnesplats för mig - snarare en uppsamlingsplats, föreningsplats för att åskådliggöra omfånget av en mycket stor olycka, människorna i den båt som förliste på Östersjön. Samtidigt är jag glad över att den finns. Dit kan jag krypa in i den öppning som liknar bogvisirets bortfall, men då jag vänder mig om och tittar ut ur monumentet finns det människor som påminner om livet. Åren går men det är ett evigt hack i min livshistoria - Estonia.

Men min mamma heter inte Estonia. Hon har ett levande och vackert namn.

Och som vägskylt och riktning ryser jag lite. Det är inte riktigt den riktningen jag själv gör då jag går dit. Det är aldrig en turistattraktion för mig - det är en privat sorg som omedelbart tar mig i besittning då jag står där mitt bland alla namn.

Och alldeles utanför på vattnet går båtarna, de gigantiskt stora, sin majestätiska färd som om de kunde ställa sig över hav och vatten, krafter och tro oss oberoende. Ibland tänker jag att Estonia borde få oss människor att tänka att vi aldrig kan göra oss herrar över krafterna som finns i havet, vinden ... trots att vi så gärna vill tro på människans styrka att blidka.

Anne-Marie

Blev nyfiken på farfar Körling och läste om honom i Wikipedia. Det visar sig att han har skrivit en barnvisa som min mormor och jag sjöng när jag var liten. När jag hör visan tänker jag också på Skattkammarböckerna (kanske att visan fanns med där). Min mormor och din farfar - det låter precis rätt. Och visan då... "Ett gammalt fult och elakt troll det var en gång .." . Nu tror jag minsann att jag kommer att nynna på visan mest hela dagen =)