Anne-Marie Körling Blogg

Dåtidsinnovationer var också farliga

Jo - jag är barn av en helt annan tid. Innovationerna kom i långsam takt. Nog så farliga i den form de kom i. Någon i skolan hade den första. Man talade om att någon hade en sådan där. Jag önskade mig en. Min önskelista handlade om att få en sån där som kunde underlätta mitt räknande. Jag förstod nog hur jag skulle räkna men jag förstod nog inte riktigt hur jag skulle få det korrekt. Vi talade om innovationen miniräknare. Innan miniräknaren prövade vi oss förtvivlat fram med en räknesticka. Det tog evigheter för mig att förstå den där räknestickan. I ärlighetens namn var vi få som aktivt använde oss av räknestickan. Vi blev nog hellre räknestickor, dvs, retades och sände lösningar med små pappersbitar urrivna ur matematikböckerna. Vi gav varandra svaren. Smidigt och enkelt. För ingenstans behövde vi ju förklara oss, visa att vi faktiskt förstod. Jag klarade matematiken bra. Betygsmässigt. Men inne i huvudet hade jag en mängd frågor som jag inte ställde till någon. Att ställa frågor ställde till det. Bättre att vara tyst.

Men det var något med den där räknegrejen, miniräknaren! Matematik blev helt plötsligt roligt och något möjligt. Det tog år för skolan att acceptera den. Ansågs som fusk. Idag kallar vi det hjälpmedel.

Anne-Marie

Det verkar vara mer regel än undantag att betrakta det nya som något hotfullt som kommer att förstöra det gamla.

I vår kommun har vi en skola som har bestämt sig för att låta ettorna lära sig läsa som vanligt, men lära sig skriva med hjälp av datorer. Först i årskurs två kommer de att lära sig skriva för hand. I årskurs ett kommer de att använda pennor i stort sett bara när de ritar. Det finns en hel del reaktioner på projektet, både positiva och negativa.