Sorg - en dikt om avskedet - till dig, till mig, till oss



Någon går bort.
Aldrig är man förberedd.
Man kan vara rädd.
För-be-rädd!

Navelsträngarna syns oresonliga.
Intrasslade i en annan människa.
Omtrasslade av känslorna.

Ingen släpper taget.
Någon går trots det.
Går bort.

Då finns inga ord.
De försvinner bort mot det ordlösa.
Vad ska man säga.
Kanske ropar man förtvivlat tillbaka.
Gå inte bort!
Så kan man ropa.

Hjärtat skriker det!
Stumt!

Men den som går bort.
Går bort.

Det går inte att efterlysa.
Bilden vill inte tona fram.

För en stund är det en fantombild.
Snart och långt senare kommer konturerna.
Då ser man
den som gick bort.

Kanske man då ropar ut:
GÅ INTE!
med den smärta som
orden omsluter.

Då sträcker man sina armar mot minnet,
berör den kind man alltid velat beröra,
som pulsen genom mötet,
vädra efter den tillhörande doften,
människan!

Då kan man le mot det man minns,
och lägga sitt huvud mot den axel man önskar gråta mot.
Och föreställa sig den hand som lägger sig över det gråtande huvudet,
känna värmen mellan minnet och saknaden.

När någon går bort.
Så är avskedet så tvingande stort.
Ordet vill inte avslöja hela innebörden.
Ordet vill inte bli uttalat.

Man greppar allt man har av kraft.
Att hålla kvar.
Ibland kan man stanna länge.
I det vacum som inte längre är bebott.

Man kan fylla tomrummet,
för en stund, med fotografier
och någon kvarglömd tröja,
men sedan växer också detta tomrum
till en slags helhet med det som är man själv.

När någon går bort.
Så dör tiden en smula.
Man går i sin egen stund
i otakt med alla andras tider.

Något som alltid fanns
behöver få en annan yta.
Den kan inte räknas i kvadratmeter.
Den kan inte räknas i kubik heller.

Den flyttar in i mig,
utan kartonger av gods och tavlor.
Jo, kanske platsen du satt på
fortfarande måste få vara just din.
Här är stolen!


Jag fick ett sms idag.
Med stora allvarliga ord.
Orden sträckte sig ut mot mig.

Jag höll dom nära min läsförmåga.
Trots att jag är läskunnig.
Slog orden in som en tvingande
svallvåg.

Någon såg mina tårar.
Någon såg hur bullen, den där med kanel,
fick tuggas om flera gånger.

Det går inte att svälja alla ord med kanelbullar.
Några ord tar så lång omväg in till förståndet.

Jag kan bara räcka ut min hand,
genom avstånden som inte finns,
och lägga den på en kind,

och med två fingrar fånga in de tårar
som måste fällas.


Anne-Marie

Kommentarer
Postat av: Cicci

Tårar rullar ner för min kind och minnena av min mamma som gick bort i ferbruari gör sig verkligt verkliga.

Jag minns med värme och en kvävande saknad.

Jag minns med tårarna rinnade och ett litet leende på läpparna.



Tusen tack för dessa ord!

Postat av: Anonym

Mmmm, viskar Anne-marie

2009-08-29 @ 18:26:19
Postat av: Anonym

Om jag kunde så skulle jag på det vackraste språket berätta hur jag beundrar din skrivarförmåga. Jag tolkar dina ord som en beskrivning på hur själens innersta instruments strängar blir berörda. De sköronda tonerna som frambringas, mynnar ut i en hoppfull sorgemelodi.Nödvändig att lyssna till och dessjämte bejaka.

P

2009-08-29 @ 18:33:05
Postat av: Anonym

Mmmmm, jag omfamnar orden, Anne-Marie

2009-08-29 @ 18:36:42
Postat av: Maria

Anne-Marie du kloka kvinna. Här är jag. Nyexad och med klass. Klass 1. Är det tänkt att eleverna ska svida och gnida och gnaga sig in i mitt hjärta. Jag hade en vision om ett mycket enklare möte. Under lektionerna känns det som om jag manövrerar en skuta i stark storm. Mitt ibland dem står jag och försöker hålla oss på ytan. Jag blir åksjuk på riktigt. Jag slits mellan att låta dem löpa och stark disciplin. I förra veckan när jag gav mig den på att få till ett rakt led till maten började jag undra vad fasiken jag höll på med. Är det egentligen inte härligare med ett led som skuttar och hjular till maten. Du har säkert tagit upp det förut men om du har skrivkramp och behöver ett ämne så skriv gärna om ordning. Hur viktigt är det? Skriv om fördelarna och nackdelarna. Jag pratar mycket om arbetsro i klassrummet. Ibland har vi ljuvlig arbetsro och flitens lampa brinner. Är det bara jag som njuter av det? Maria

2009-08-29 @ 21:24:10
Postat av: majvor

Så fint skrivet om det ordlösa.

/Majvor

2009-08-30 @ 08:49:50
Postat av: IT-mamman

Så vackra ord. Om något så stort. Och sorgligt.

2009-08-30 @ 14:37:21
Postat av: Mejke

Din vackra text går rakt in i min hjärterot. Sorg, dessa själens tårar, denna värkande verklighet som utan nåd synliggör vår kärlek både till dem vi älskar och till själva livet.

2009-08-30 @ 18:51:14
Postat av: Anonym

Mejke - tack.

Maria - har skrivit ett svar som jag publicerar i bloggen i morgon. A-M

2009-08-30 @ 19:17:29

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback