ONÖDIGHETER



Intill trappan finns en skylt. Den visar en trappa och någon ritat figur som går i trappan. Jag står vid trappan. Jag ser en trappa framför mig. Jag står där och undrar. Hur tar jag mig vidare härifrån? Här är plana golvet och här är en trappa? Det är bra att det är skyltat tänker jag.  Annars hade jag nog aldrig vågat pröva själv.

Jag tänker så här. Jag hoppas att mina elever vill pröva innan de får allt beskrivet för sig. Det handlar det här inlägget om. Allt ska man inte behöva få en karta och kompass till genast. Det blir en aning tråkigt då. Däremot skulle man gärna rita till att det är flera som ska uppför trappan. Hur gör man då? Ja, jag menar med det - att man kan också problematisera det mest självklara. Man har trappan. Man har sig själv. Vad kan man konstruera för konstigheter utifrån möjligheter? Tänk också om skylten visade en krypande människa på väg nedför trappan? Vad skulle man då tänka? Skulle man rentav trotsa skylten?


Japp,
man får bråka med självklarheter. Det kan hända man tar sig ett trappsteg högre upp genom att göra det, eller också sätter man sig på rumpan och studsar nedför trappan som en liten boll... det gjorde jag som barn. Vem vet hur barn använder trappor? Inte jag men jag undrar.

Anne-Marie

Kommentarer
Postat av: L

Intressant inlägg. Att ifrågasätta det självklara, att våga prova fast man inte vet hur och våga göra fast det är tvärt om. Finns det alltid ett rätt sätt eller kan man göra på sitt sätt? Hu fri får man vara i sitt eget utforskande? Vi arbetar mycket med det på min förskola. Ta en titt på min blogg, har precis skrivit ett inlägg om påskpysslets vara eller icke vara...


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback