KÄNSLIGT
Anne-Marie,
som tycker att den där lilla flickan som inte skrattade på skolfotografiet har gjort något stort som har börjat berätta om hur det faktiskt var en gång för länge sedan...
Min yngsta systerson miste sin pappa för två år sedan. Han var åtta då och är alltså tio år idag. Han ser på mig ibland med samma uttryck i ögonen som i dina på bilden. Vad finns att säga, jag önskar jag visste. Jag brukar krama honom eller ta hans hand, det som just då känns rätt. Men några ord
kom åt "skicka kommentar" knappen för tidigt... här resten:
men några ord till förklaring eller tröst kan jag inte hitta.
Jag vet att jag ville höra någon berätta saker som min pappa tyckte, tänkte, ville och saker han gjort - kort sagt - någon som förde honom på tal, visade honom för mig. Ordet pappa försvann då han begravdes. Det är farligt för barn. Det tysta. Anne-Marie
Det jag menade var just de tillfällen har ser på mig med sorgsna frågande ögen. Jag vill så förtvivlat gärna lindra hans saknad och sorg just då. De var mycket nära.
Vi pratar mycket om hans pappa, han ingår i våra samtal och är ingenting vi undviker. Hur han var, vad han gjorde, vad han kanske sagt om han varit med.
Det är nog det allra bästa. Det är mycket, mycket svårt att förlora en förälder tidigt, att jag skriver om det här, beror också på att jag tycker det är en skolsak som vi måste beakta och skapa förutsättningar för en slags dialog som hålls öppen och tillåtande. Anne-Marie
Det här berör mig djupt och är en viktig sak att ta upp. Jag förlorade min pappa senare i livet, men höll på att förlora honom i 12-årsåldern. Och sorgen inne i ett barn är stark. Vuxna runt omkring måste prata om det och försöka finnas till hands. Bra att du skriver om det Anne-Marie. Bra.
Min systersons klass gjorde teckningar med bilder och text som han fick med posten hem. Jag tror det var oerhört viktigt att han fick dessa tankar från just sina kompisar bland alla de brev och blommor som kom. (Pojkarna ritade bilar och fotbollsspelare, flickorna mest flickor med/och blommor.) Klassen var väl förberedd när han kom tillbaka och hans lärare hade kontakt med min syster. Han var rädd att han skulle svimma första dagen han kom tillbaka, men det hände inte och han tyckte att allt hade gått jättebra. Han orkade inte med alla dagar och inte alltid hela dagar till en början, men vad jag vet berodde det aldrig på lärare eller klasskamrater.
Du gör något med munnen som skiljer bilden från andra skolfoton. Fortsätt berätta!
Jag vet inte om det är stor skillnad att förlora sin förälder som barn eller vuxen? Igår är det tio år sedan min far dog och jag orkar nog inte tänka på hur det skulle ha varit att förlora honom tidigare.
Majvor - stötta den lille killen genom att se och bekräfta honom. Jag har gjort en film kring temat barn och sorg - Barns sorg är randig - som är en mycket viktig film för hur man i skolan kan hysa alla barn som förlorat någon nära. I sorg är vi nog alla små och sköra, stora som små, men vi äldre har språk att hantera känslorna med... även om språket stundtals försvinner då man är maktlöst ledsen.
Mats,
Jag ska skriva mer om detta. Kanske en bok en dag. Du får vara manuskriptläsare då... A-m
Boktips: Du är hos mig ändå : Ungdomar och barn om att mista en förälder av Sjöqvist, Suzanne.
Majvor - Den boken har jag läst. Jag är god vän med författaren, jag ska framföra din rekommendation till henne. A-M
Någonstans har jag läst/hört om detta att barn sörjer i ränder. Har du skrivit om det i exvis SvD, pratat om det i TV? Jag kan se det hos min syterson. Vi har alltid stått varandra nära på en intuitiv nivå och har bra kontakt. Majvor
Jo - barn sörjer på många sätt och uttrycker det på oändligt många sätt beroende på hur omvärlden orkar härbärgera att barn har sorg. Vuxenvärlden möjliggör för samtal eller inte. Anne-Marie
Barns sorg är svår, hur ska de sätta ord på den? Det kräver precis det du skriver, att vuxenvärlden finns där.
Min mamma "försvann" när jag var barn, men hon dog inte. Hur ska man som barn känna då? Inte fanns det heller någon som pratade med mig om det, men det har påverkat hela mitt liv, på gott och ont. Jag är ju den jag är på grund av det som hänt mig i livet.
Lena,
Våra livsdilemman påverkar oss, men vi kan få hjälp och stöd i alla de känslor som vi själva äger och behöver hjälp att sortera. Som barn har man inga redskap utan handskas på det sätt man är rustad, och återigen det är vuxenvärlden barnet relaterar till, vågar de inte göra världen begriplig så är det så, inget klander i det, men om ingen pratar eller gör något så anpassar sig barnet tillfälligt till det förhållningssättet.
Jag tänker - Verkligheten är mindre farlig, fantasin kring det som hänt är farligare.
Hur du ska göra - du har lagt orden utanför dig själv - det är en mycket modig början. Så tänker jag.
Allt gott Marie,
Anne-Marie
Åter igen. JAg berörs av dina ord! Tack!