KAFFE i KLASSRUMMET
Nåväl, processen i min lilla fyra har gått väldigt snabbt. Eleverna begär undervisning, vill ha mer... måste jag tjata... jag vill ha engelska.... jag måste skriva hela huvudet är fullt av fantasi som måste ut.... och där är jag. Mitt i är jag. Jag får under arbetets gång omdirigera uppgifterna... då jag samspelar med elevernas idéer så betyder det ibland omdirigeringar. Jag märker också att jag själv försvinner in i samma processer som eleverna,,, och ser andra och nya möjligheter för undervisning än jag först trodde. Det lärande samspelet mellan alla aktörer föder alltid något nytt.
Så igår... tre gånger förändrade jag uppgiften. Och eleverna var med på noterna. Nja, inte alla. Den mamma som besökte klassen noterade att två elever lämnat klassrummet. - Bara så att du vet, sa hon. Jag visste inte det. Men när de två kom tillbaka gick de genast och satte sig vid sina arbeten. Fortsatte. Jag gick fram till dem. - Var ni borta en stund, undrade jag.
- Vi var på väg till personalrummet, sa de beslutsamt. För att fixa kaffe. Du verkar ju helt förvirrad. Och det vet vi att du blir om du inte har druckit kaffe. Så därför gick vi till personalrummet för att fixa kaffe till dig. För så här vill vi inte ha det.
Med ett oändligt stort hjärta tog jag denna information tilll mig. De hade kommit tillbaka utan kaffe, då kaffet inte var klart. Jag gav dem nycklarna till alla rum i skolan - Gå ni och slutför ert mycket kloka uppdrag, sa jag.
De försvann igen, och efter ett tag kom de stolta tillbaka med en rykande varm kopp svart kaffe. De var mäkta stolta över sitt handlande... och efter två ordentliga kaffeklunkar... så kunde jag med gott samvete säga att den medicinen hjälpte mig stort. Inte kan en lärare ändra målen för uppgiften om och om igen. Det är att ställa till det ordentligt för eleverna.
Det jag fick ta del av - detta handlande, denna omsorgstanke och faktiska protest mot vad som hände i klassrummet, det är viktiga saker det. Jag vill ha mer sådant. Mycket mer.
Anne-Marie,
som gärna är en aning förvirrad, inte vet, inte kan, inte förstår... för då händer det mycket, mycket saker hos eleverna. Och det vill jag.
Vilken härlig historia! Och vilka påhittiga elever :)
I kaos skapas ju oordning och i oordning sker utveckling. Det är ju så det ska vara!!! Tänk vad tråkigt att ha ett klassrum fullt med elever som satt där tysta. I kursplanen finns det många verb som talar om att det ska vara kaos/utveckling - diskussioner, argumentationer, förklara, formulera, gestalta osv. I mitt klassrum är det också "kaos", fast det kanske är synd att kalla det kaos. Vill hellre kalla det "härutvecklasvitillframtidasamhällsmedborgare" - vi som undrar och ifrågasätter.
Det mesta handlar om lärarens rädsla att förlora kontrollen. Den måste vi lära oss att släppa. Jag älskar kaoset... och ordningen som följer. Jag tycker också om ordet kaos. Vackert. Allt gott mina två kommentatorer. Anne-Marie
Vilka sköna elever du verkar ha! Och omtänksamma dessutom. Att komma på det där med kaffe - det funkar bättre än det sedvanliga äpplet till läraren.
Bara så underbart att läsa en lite kylig söndagsmorgon.
Tack! Nu känns min vardag lättare. Kaos är bara en liten väg från ordning!
Så här tror jag om dina elever o ditt klassrum: Dina elever är nog inte är så annorlunda än de flesta andra samlingar av ungar i den åldern! MEN i ditt klassrum finns en person som definitivt är annorlunda än i en hel massa klassrum....En som kan frigöra en massa kraft och initiativ MEN också leda o kontrollera o uppmuntra...
GLAD blev jag av bloggen om kaffekoppen - MEN ledsen att många "som vanligt" tror att elever ÄR på ena eller andra sättet. Min övertygelse är att eleverna oftast BLIR eller UTVECKLAS som läraren (medvetet eller omedvetet) inspirerar till ...
TACK för alla lärare som slpper lagom på kollen och inspirerar sina elever!