SKRIVANDE VS TALANDE
JOS SKRIVER;
Varför skrivande och talande skiljer sig åt? Dels tidsaspekten. Du kan redigera och ångra i text. Och textformen kräver en slags definitet för att undvika missförstånd eftersom du inte har mer än en chans att förklara för dina läsare. Dessutom kan du för ett ögonblick förskjuta rädslan för kritik som är så överhängande när du talar. Och antar jag, den relativa anonymiteten ger utrymme för ett visst skådespel och laborering, orden silas inte genom din person, utan får stå för sig själva.
Vi har våra styrkor. Pennans kraft och papprets generösa mottagarplats, talets stumma stampande i strupen. För andra är pennan ett djävulspåfund, ett svart smet som inte gör ord alls, pappret är ett universum, där talet trippar fram så enkelt så enkelt. Orden dansar över matsalsbord och lyssnarsällskap. I skolan övar vi oss i skrivandet. Kanske vi skulle ägna en mycket större omsorg kring förmågan att samtala, tala, uttrycka och förena oss i diskussioner. Det är då undervisningen brinner glödhet, full av lärande kraft. Undervisningen ska främja allas möjlighet att få uttrycka och utveckla sin muntlighet. Sammanhangen är en organisatorisk sak. Man behöver inte tala i helgrupp, man kan prata i mindre gruppsammanhang.
http://hypergrafi.blogspot.com/2008/03/museum-of-childhood.html
Vad tänker ni?
Vilka styrkor behöver vi?
Vad upplevdes svårt i skolan?
Hur kan vi utveckla alla språkliga kompetenser
undrar Anne-Marie
Varför skrivande och talande skiljer sig åt? Dels tidsaspekten. Du kan redigera och ångra i text. Och textformen kräver en slags definitet för att undvika missförstånd eftersom du inte har mer än en chans att förklara för dina läsare. Dessutom kan du för ett ögonblick förskjuta rädslan för kritik som är så överhängande när du talar. Och antar jag, den relativa anonymiteten ger utrymme för ett visst skådespel och laborering, orden silas inte genom din person, utan får stå för sig själva.
Vi har våra styrkor. Pennans kraft och papprets generösa mottagarplats, talets stumma stampande i strupen. För andra är pennan ett djävulspåfund, ett svart smet som inte gör ord alls, pappret är ett universum, där talet trippar fram så enkelt så enkelt. Orden dansar över matsalsbord och lyssnarsällskap. I skolan övar vi oss i skrivandet. Kanske vi skulle ägna en mycket större omsorg kring förmågan att samtala, tala, uttrycka och förena oss i diskussioner. Det är då undervisningen brinner glödhet, full av lärande kraft. Undervisningen ska främja allas möjlighet att få uttrycka och utveckla sin muntlighet. Sammanhangen är en organisatorisk sak. Man behöver inte tala i helgrupp, man kan prata i mindre gruppsammanhang.
http://hypergrafi.blogspot.com/2008/03/museum-of-childhood.html
Vad tänker ni?
Vilka styrkor behöver vi?
Vad upplevdes svårt i skolan?
Hur kan vi utveckla alla språkliga kompetenser
undrar Anne-Marie
Kommentarer
Trackback