VADÅ? EN SKOLA FÖR ALLA?
Idag hade jag ett långt samtal med en undrande. En utanförskolantänkande...
Vad gör man med de som redan kan...
Vad gör man med de som redan kan...?
Man fortsätter att utmana dem!
Annars blir skolan tråkig. Slentrian och bortatänkande plats. Lärande förlorar sin mening.
Mitt enkla svar...FORTSÄTT UTMANA!
Detta enkla bottnar sedan i en oändlig mylla av lärarroll, skollärande, föreställningar om hur det är i skolan. Jag är mycket angelägen om de som har det svårt i skolan och deras rätt till utveckling ... men är lika angelägen om de som är på väg ut ur årskurslärandet... ut ur målbeskrivningen för årskursen... får uppleva lärande, förväntningar om sin egen utveckling, förväntan om att läraren möter upp, utmanar och vägleder vidare.
Detta anslag är min uppgift att skapa i klassrummet. Det är eleven som visar vägen till sitt lärande. Jag är rädd för skollärandet. Det att man lär sig för att man tror att det är så man lär sig. Man lär sig för att man upplever en utmaning.
Om vi talar lärande...så talar vi om aktivitet att lära. Det kan aldrig och är aldrig stagnation. Det är alltid rörelse. Jag är en del av den rörelsen, jag är inte bromsen, det är eleven som ska ange hastighet och göra anspråk på utveckling i sitt lärande. Då gör man en skola för alla.
Detta kan tyckas svårt. Men jag är rädd för SKOLLÄRANDET... där elevens inre uppgift, självuppfattade uppgift, är att förstå läraren, inte förstå vad lärandet är...
Då är det en skola för lärare... och det vill inte jag.
Anne-Marie
Vad gör man med de som redan kan...
Vad gör man med de som redan kan...?
Man fortsätter att utmana dem!
Annars blir skolan tråkig. Slentrian och bortatänkande plats. Lärande förlorar sin mening.
Mitt enkla svar...FORTSÄTT UTMANA!
Detta enkla bottnar sedan i en oändlig mylla av lärarroll, skollärande, föreställningar om hur det är i skolan. Jag är mycket angelägen om de som har det svårt i skolan och deras rätt till utveckling ... men är lika angelägen om de som är på väg ut ur årskurslärandet... ut ur målbeskrivningen för årskursen... får uppleva lärande, förväntningar om sin egen utveckling, förväntan om att läraren möter upp, utmanar och vägleder vidare.
Detta anslag är min uppgift att skapa i klassrummet. Det är eleven som visar vägen till sitt lärande. Jag är rädd för skollärandet. Det att man lär sig för att man tror att det är så man lär sig. Man lär sig för att man upplever en utmaning.
Om vi talar lärande...så talar vi om aktivitet att lära. Det kan aldrig och är aldrig stagnation. Det är alltid rörelse. Jag är en del av den rörelsen, jag är inte bromsen, det är eleven som ska ange hastighet och göra anspråk på utveckling i sitt lärande. Då gör man en skola för alla.
Detta kan tyckas svårt. Men jag är rädd för SKOLLÄRANDET... där elevens inre uppgift, självuppfattade uppgift, är att förstå läraren, inte förstå vad lärandet är...
Då är det en skola för lärare... och det vill inte jag.
Anne-Marie
Kommentarer
Postat av: Kersti
Du ger mig alltid så mycket att fundera över.
Hur klarar ni lärare att ispirera både de som inte kan och de som redan kan. Hinner man?
Hur klarar man att ha fokus på alla elever. Och i alla ämnen. Ni kan ju inte, som jag gräva ner er i en sak och lärandet runt den. Som :Hur ska jag kunna få på mig byxorna själv? Och så jobbar vi bara med det eller med det i fokus fast på olika sätt.
Jag tycker att ni är otroliga ni lärare. Jag lär mig av er hela tiden. Och jag gå inte ens i klassen.
Postat av: Anonym
Kersti - detta är det svåraste - men med en organisation som skapar förutsättningar för detta lärande fungerar det. Anne-Marie
Trackback