NÄR ESTONIA...
Det är snart 1994 igen...en dag om året... 1994.
Den 28 september 1994
"De överlevandes vittnesmål.
Som öar utan synliga förbindelser ger de mig ord, befriar mig från egenskapade bilder av de dödas öden, de omkomna. De överlevandes skildringar är smärtsamma och trots de få iakttagelserna av ansikten som försvann, ser jag min mamma, min mor, gå igenom raderna. Hon är inte huvudfigur i någon av de berättandes berättelser, kan aldrig bli det. Hon är huvudperson i min berättelse, den jag skapar, omskapar, tvivlar på och vill försonas med.
Min mor var en av dem som tystades.
Hon var en av de många som aldrig fick lämna båten,
aldrig nå fram till den öppna himlen och det upprörda havet.
Hon kom aldrig så långt, trots att jag kan se hennes ungdomliga gång, hennes snabbhet ibland.
Jag placerar henne överallt på båten. Jag ser henne i de smala korridorerna, i trapphusen och i matsalen.
De stora färjorna är jag bekant med.
Vet hur de heltäckande mattorna känns under fötterna,
vet hur klirrandet låter då flaskor möts i taxfreeshopen som ackompanjemang till båtens rörelser.
Jag vet hur det är att klä sig fin, gå till ett uppdukat smörgåsbord.
Innanför så tryggt, utanför så overkligt.
Där är havet ett golv, utan hot, utan makt.
Reducerat till en vy att vila ögonen på.
Plågad använder jag nu scenariot och iscensätter dramat för de många människornas kommande öde. Jag ser hytterna, jag känner färjans skakningar, jag hör rösterna, jag hör musiken som spelar upp, jag hör skratt och småprat. Jag känner platsen.
Fasan målar upp ett hav och ett fartyg. Där någonstans försvinner mitt förstånd in i ett mörker där hytter blir trängre och vatten kräver död av liv. Gardiner i låtsasfönster, väggfasta möbler, en västa med en biljett och under täcket en människa.Det gick fort för havet att sluka färjan med sitt innehåll. Alldeles för fort.
Nej!
Havet var inget golv.
Havet var rörelse.
En kraft som bollade med människoliv.
Havet var kaos.
Jag har stått i mörkret och tittat ut över detta hav.
Jag har sökt förstå hur någon människa kunnat överleva denna olycka.
Mörkret, vågorna, kylan och havets skoningslösa rovlek med människokroppar...
och förundrats... över hur de överlevande ordnade ordning i kaos. De som överlevt trots att de varit vittnen till människors kamp och slutliga död, befunnit sig i händelsen, beskådat dramat på så nära håll...se båten resa sig som en pelare för att försvinna ned i havets mörker, och själva klamrat sig fast vid hoppet och flythjälpen. Med vattnet som sköjde över, stänkte och kylde ned. I timmars långa väntan. I ett vatten som oarbruten krävde mer, som tvingade människor att lämna livet och föras bort i vågornas hårdföra dans.
Det har tagit mycket lång tid att förstå att det som hände på Östersjön verkligen har hänt. Jag kunde under lång tid inte formulera orden - min mamma omkom på Estonia - jag sa: hon har försvunnit i den där båten". Och så var det. Ovissheten och vissheten vilade undet långt tid med olika tyngd. Hon var borta, försvunnen med det var oklart för mig om hon verkligen var död.
Idag delar min mamma plats med många människor. Lika sörjda, lika saknade, lika döda. Jag delar en kollektiv sorg efter gemensamma bortgågna, men har också en privat och enskild sorg efter den jag har förlorat. En sorg som spänner över alla känslor - ilska, vrede, smärta, förtvivlan, kärlek och märkligt nog - också glädje. Glädjen att kunna minnas och levandegöra.
Onsdagen den 28 september 1994 stannade tiden, kom att stampa på samma minut och timme, blev länge tid utan rörelse, en slags ny tideräkning. Onsdagen den 28 september 1994 vilar över Östersjön, har tvingat oss anhöriga till insikt om det ofattbara, slitit loss bogvisir inom oss alla. Smärtan sköjer över som ett kallt vatten. Ett hav har lagt sig över de våra, ett tak som också återspeglar himlen.
AnneMarie, våren 1995"
Texten är publicerad i boken
Bodell/Kasvi/Lidén - ESTONIA - Berättelsen om en tragedi - BONNIER ALBA 1995
Jag är väldigt ledsen för din skull. Och för alla de som följde med Estonia. Det är fortfarande ngt som är så ofattbart, en stor tragedi som har påverkat så många människors liv.
Så bra att det finns minnen...
Kram:)
Madonnan - det behöver du inte vara. Jag skrev det här 1995... och har försonats med mina känslor. Men det är snart årsdag...och det är många, många som fortfarande
har det väldigt svårt Alla årsdagar river upp... men så länge inte tidningar och press gör för stor affär tycker jag det är lugnt. Allt gott och tack för omsorgen...den värmde.
A-M
Stark text!
Min äldste son var nyfödd och jag minns hur jag höll honom extra hårt i famnen inför de hemska bilderna från kampen på havet.
Jag har inte velat åka färja sen dess.
Förfärligt sätt att förlora sin mor!
Så stark din berättelse är. Detta ohyggliga.
Jag kan bara hålla med om texten är stark. Stark och rörande. Det är fortfarande ofattbart. Jag är ledsen för din skull.
Den morgonen är en sån man minns! Det var många av våra barn i skolan som miste mor- och farföräldrar, det var en stor grupp med pensionärer härifrån som omkom. Jag känner igen dina tankar på var i båten... hur... de frågorna sysselsatte min hjärna också.
Kollektiv sorg och privat sorg. Det har nästan blivit skillnad på det efter alla stora katastrofer som uppmärksammats. Som om det vore skillnad på att dö tillsammans, än ensam. Men vad vet jag? Det kanske det är?
Ni medtänkande - kollektiv sorg är den där offentliga...som det skrivs om... men den privata det är där den uttrycks inom en själv. Det var ohyggligt svårt att möta sorgen i tidningarna... och hur de uttryckte den åt oss. Vi var alla ensamma i det kollektiva... ingen var kollektiv i sorgen... men vi ägde en gemensam sorg trots det. Jag har min mamma, någon har någon annan mamma. Där är det individuella, det privata...det som ingen, ingen kan skriva om offentligt. De äger inte de orden. De bor inom varje bärare. Så tänker jag. Anne-Marie
Jag miste också min mamma i olyckan! obeskrivligt. jag var då sju år är i nuläget 21 år gammal!
må väl.
kram Carolin