INTILLVARANDE
Varje enskilt liv är en berättelse. Jag ser framför mig den man som ligger alldeles stilla på en bår i korridoren. Vi är övervakade... därför ligger vi där. Ifall att... Han ligger avklädd. Stilla. Mager. Åldrad. Ömsom blundande, ömsom runttittande. Jag fångar hans blick ibland, men den tycks mig frånvarande... och jag föreställer mig att han tänker... på något helt annat, långt bortom denna plats och denna verklighet. Men hos mig stannar han kvar... just här och just nu. Han är ensam. Och kanske är det så... när vi är sjuka... är vi ensamma. Vi bär oss själva då. Det går inte att förlägga sin sjukdom på någon annan. Den går inte att få ur kroppen. Går inte att dela.
Men intillvarandet...
av den andre... som är där... som jag ser på min bårs andra sida... en afrikansk kvinna...med sin afrikanska väninna... de talar sitt språk, ljudligt och skrattande... och när den sjuke har ont reser sig den andre genast upp och lägger sin hand på... eller den äldre morfadern lite längre ned i korridoren, farfadern som sitter med sitt vuxne barnbarn... och de småpratar hela tiden om ditten och datten... och närheten är total.
... att inte försvinna ut ur bilden...
Jag är ensam där jag sitter. Jag bär några som är nära mig inom mig ... intillvarande... och det gör mig stark. Men det slår mig när jag sitter där... och tittar som jag alltid gör... att om de som man har intill sig... bara finns inom en... inte i det fysiska längre... hur gör man då?
Varje hand som sköterskor och läkare lägger på mannen... är mänsklighetens värme. Många kommer till sjukhuset för att få just detta. Mänskligt intillvarande. En hand på. Kanske vi kan vara mer av medmänniskor utanför institutionernas väggar... kanske vi någongång kan lägga en hand över någon annans hand... utan avsikter men med insikter....
Anne-Marie
Hoppas ditt sjukhusbesök gick bra. En tanke skickas till dig från Västkusten.
Jag minns en gång när jag låg svårt sjuk på sjukhuset, att alla framstod som i dimma. De hade farit runt mig och varit allmänt ointresserade och snorkiga. När kvällen kom och det blev personalbyte, då var det en sköterska som vänligt frågade hur jag egentligen mådde. En läkare satte sig på sängkanten och pratade med mig. Det var de som förstod hur sjuk jag var. Hade den andra personalen varit kvar, vet jag inte om jag överlevt. Då tyckte jag de var änglar som kommit till mig. Nu efteråt tycker jag att de var de enda som gjorde det man kan förvänta sig i en sådan situation.
Jag kan förresten berätta att jag hittat hit via Kerstis blogg. Läste också om dig nyligen i lärartidningen.
Ha det bra denna första septemberdag!
Intillvarande...!
Vad vackert du skriver Anne-Marie. Kan det inte bli sâ att dem intillmenfrânvarande är verkligen inom oss men mest dâ man blir som känsligast? Skulle man kunna leka (läka) med dem dâ?
Tack igen för dina samspelande och närande inlägg.
Mâ bra och hoppa fall...
Jesús
Till IT-mamman - jag mår mycket bättre idag.
tack för västkusttankar...
________________________________
Till Anki: Ja... du bekräftar det jag tänker... det är inte mycket som behövs... kanske bara närvaro... men frånvaron skrämmer mig mycket... de som inte kan närvara...inte se... det gör ont att läsa ditt inlägg...men samtidigt stärkande... de fanns ju där kring dig tillslut. Jag har besökt din blogg... och valt min läsning där...
______________________
Till Jesus: Jo jag tror man kan bära de frånvarande inom sig... och de läker i sin närvaro. Men jag kan inte glömma den gamle mannen så lätt... kanske att få komma hem...och vara väntad på... ha en plats... det är så mänskliga behov... så tänker jag...
____________
Tack ni alla. Anne-Marie
Jo dâ, det var den gamle manen, ...avklädd,utgiven..., det viktiga, -han är vi alla-, och din egen tillfälligt nedsatt situation, din medkänslan som du delar med dig. Reflektionen kring allt detta som är sâ viktigt.
Det gäller att agera pâ ett eller annat sätt. Du rör.
Ha en kryande och vacker dag, Jesús
Jag blir väldigt ledsen av att vara så långt borta ibland. När det fysiska avståndet blir så påtagligt. Mest oroar det mig att så mycket kan hända utan att man vet om det. När det fysiska överlappar med det psykiska. När man inte bara är frånvarande utan också ovetande. Hur märkligt är det inte att jag just drömde om dig innan du ringde, du skulle inte komma, och jag var så sorgsen över det. Saknar dig enorm och ser fram emot ditt besök. Jag har lärt mig laga sushi. Så jag kan göra japansk middag på golvet åt dig. Och sen vill jag väldigt gärna ta dig ut till havet. Eller naturen, vilken som helst. Naturen gör mig lycklig på det mest fundamentalt mänskliga sätt. Det är så löjligt fåfängt att fundera över något när man promenerar över de skottska hedarna. Det är så fåfängt att vara människa, istället blir man bara natur, likt allt annat. Och att komma tillbaka till civilisation är som att krypa ut ur Alice's kaninhål, yrvaket, rufsig, och euforisk. Likt en av de sista vildarna. Man förväntar sig att folk ska stanna upp och peka mot en, vad är det där egentligen? som om man inte längre är människa, utan snarare ett djur. Jag och Jim har just sett tarkovski's stalker, en slags apokalyptisk hyllning till naturen. Väldigt inspirerande. Och så har vi varit ute i förorten Niddrie, där hela kvarter har vuxit igen med grönska, och alla demoleringshotade hus har hammrats igen med röda plankor över fönstren och dörrarna. Det är som att leva mitt i apokalypsen, de nedbrända resterna av ett dagis, barnens målningar fortfarande intakta på dörren, och över allt dessa igenspikade fönster, och hur omänskliga byggnader blir sedan de förlorat sina fönster, hög murgröna och vildvuxet gräs, och mitt i detta vilda sönderfallande föredetta bostadsområde, tre små pojkar som nästan hotfullt stannar upp, ungefär som vilda hundar möts, stirrar vi på varandra. Wha yer doin? Nothin, just havin a wee look arund. Yea? Wha fur? Nothin, its nice, innit? Yea. Have you bin in to the huses? Yea. Whas it like? There's nothin there. No, just junk? Wha? Theres just junk inside, ey? Yea, but noh on the top flor, theres stoff there, clothes and stoff. Cool. Yea. Det följer oss en bit på vägen. Och längre bort mitt i detta ödeland, i ett sönderfallande hus, alla fönster igenspikade, utom tre, blanka, med vita spetsgardiner och rosa porslinsfigurer prydligt uppradade på fönsterkarmen. They probably didn't want to move out. Jim flinar. Och nedanför, mellan havet av gräs och klättrande buskar, brer deras fint klippta och fuktade gräsmatta ut sig, rosenbuskar prydligt planterade mot fasaden. That's humans for you.
Oh, mina tankar flyr när jag bloggsvarar. Oj, oj, du kan se hur de hoppar från ämne till ämne. Du skriver väldigt fint om sjukhuset. Det är väldigt inspirerande. Krya på dig, massa kramar och pussar och närvaro.
xxx från j&j
Dotter...! Inget mer än så. Ma
Dotter...har tänkt så på det du skrivit...ser de skottska hedarna...ser barnen...känner dig och kan se dig gå där... och se hur vinden ruffsar om alltsammans... havet... minns skånes hedar...som vi sprang på.... minns. Det är fint. Ma
Det gör ont att läsa den här texten, fast jag inte är riktigt säker, men det finns nog flera bottnar här.
Jag lägger min hand över din.. :)
Mmm.. jo så är det...mångbottnad text. Jag vet om det. Tack för din hand över min. Så var det nog. Också mitt behov av närhet. Anne-Marie