LÄRANDE BEREDSKAP
Vi lär barn att simma.
Vi lär barn en mängd saker som ska skapa förutsättningar för deras liv.
Vi kan lära dem strategier hur man gör...
Jag processade strategier med mina barn...
Hur ska du göra om det kommer hem personer som du inte vill ska komma hem till dig?
Vilka strategier kan du använda dig av?
Gänget vill att du ska hänga med ut? Vilka strategier har du för att inte göra mot din vilja utan ex stanna hemma?
Vad kan du göra?
Hur löser du en tunnelbanesituation som du själv upplever som obehaglig?
Vilka strategier kan du använda dig av.
SÅ HÄR BLIR DET RENT PRAKTISKT.
Min son... hade bjudit hem några klasskamrater.... de skulle se på film. Senare under kvällen kom ett gäng och trängde sig in... och kom in. Min son kunde inget göra. Hemmet var inte längre fredat. Det var ofredat. Han lät dem vara. Tänkte. Han gick undan.. . vred ur alla proppar i proppskåpet... och allt därhemma dog. TV tystnade. Lamporna släcktes. Dött och mörkt.
Alla drog. Alla gick.
Det var ett sätt att agera.
Det var bra.
Anne-Marie
Bra:)
Lika bra känns det att jag känner igen mig i det jag tagit upp med mina 2 pojkar. Har ibland tänkt att jag kanske överkommunicerar med dem...men jag vill ju bara att de ska förstå att de är fria att välja, vad det än gäller.
Jag föreslår och de tar upp olika situationer...eller tvärtom, det beror på vart deras tankar förs när vi pratar.
Anne-Marie vill bara berätta.....!
Aftonen hade börjat lida mot kväll,var på väg hem från arbetet.Gatan som jag promenerade efter var alldeles rak och gick genom stadens centrum.Jag hade god sikt långt framför mej, därför kunde mina ögon på långt håll se hur en människa, kravlande, försökte ta sej upp till stående fötter.Benen syntes vika under kroppen.Människan sträckte upp sin arm för tecken till hjälp.(syntes det som)Alla som passerade tittade mot indiven men gick bara förbi.När jag kom nära ser jag en man som sträcker ut sin hand mot mej och frågar om jag kan hjälpa honom upp på benen.Naturligtvis...den självklaraste sak i min värld...Mannen berättade att han tillsammans med kamrater haft sitt veckomöte men att det visst blev ett "järn" för mycket.Efter att ha fått hans adress släpade vi oss genom stadens gator och väl framme när han stod i sin egen hall såg han på mej,Tackade så innerligt och ställde till sist frågan "Är du en slumsyster från Frälsningsarme'n eftersom du hjälper mej hem?" Mitt svar:"Nej, bara en alldeles vanlig medmänniska...!!"
Hej Anne-Marie!
Ursäkta, men jag glömde att skriva vem som författat berättelsen...
Hälsn.fr.Mie.