Anne-Marie Körling Blogg

Vi slutar aldrig att lära oss. Det går inte. Men hur vi betraktar lärandet är en annan sak. Jag håller just nu på att lära mig att blogga. Men det tänker jag inte så ofta på att jag lär mig,  jag är intresserad, och varje hinder är en rolig utmaning, varje lärande en triumf, varje möte med min egen oförståelse en drivkraft, JAG VILL och JAG VÅGAR. Därtill har jag en krets som uppmuntrar mig, en whispering translater, vänner och kollegor.

I Kiwimetoden skrev jag detta (så nu citerar jag för första gången mig själv):

Varför lär vi oss?

Vi har en egen inre drivkraft: JAG VILL SEGLA

Vi har ett behov av specifik kunskap: JAG MÅSTE TA SKEPPAREXAMEN

Vi lär för att kunna ingå i en gemenskap med andra: JAG FÖRSTÅR INTE DEN SPRÅKLIGA JARGONGEN PÅ BRYGGAN MEN JAG LYSSNAR OCH HÄRMAR; JU MER JAG HÖR OCH TALAR SJÄLV DESTO BÄTTRE INTEGRERAS ORD OCH BEGREPP. TILL SLUT FÖRSTÅR JAG DEM.

Det nya utmanar: ALLT ÄR NYTT. JAG TITTAR MIG OM FÖR ATT SE HUR ANDRA GÖR. DE STÅR MODELL FÖR DEN KUNSKAP JAG BEHÖVER OCH VILL ERÖVRA.

Graden av angelägenheten är hög: DET HÄR ÄR VIKTIGT FÖR MIG. JAG BEHÖVER KUNNA NAVIGERA FÖR ATT FÖRVERKLIGA MIN DRÖM OM ATT SEGLA. DET ÄR EN UTMANING.

VI behöver ett mål: JAG VILL SEGLA UT PÅ DE STORA HAVEN. DET ÄR MITT MÅL:

Vi lär för vi är intresserade. Vi lär om vi får ta del av, får se och utmanas i det vi redan förstår litegrann. Det vi tar del av är upplevs som viktigt och angeläget. Vi lär om vi känner att de berör oss, att vi förstår, att vi har en utmaning i det som kommer. Nyfikenhet. När vi inte tänker på att vi lär oss är vi i själva lärandet. Det är en väldigt viktigt att få
erfara lärandet. I skolan.

Anne-Marie

Litteratur: Kiwimetoden, Bonniers 2006