PRAKTISERANDE ANSVAR - GENERERANDE ANSVARSTAGANDE
Ansvarstagande praktiseras.
Vi är alla modeller för hur ansvar utövas.
Ansvar över sig själv och över sin nästa.
Det är genererande ansvar.
Om barnet betraktas som något vi måste ändra på,
att barnet själv är ansvarigt för sitt beteende skapar vi
ensamhet och skuld och tar bort utvecklingsmöjligheterna.
"Barnet reduceras till ett objekt i relationen och upplever då inte att det har möjlighet att utvecklas i överensstämmelse med sig själv utan får krav på sig att ändra sig på grund av omgivningens krav."
Att bli ett objekt som inte får ingå i processen att utvecklas.
Det måste betyda ett subjekt som gör allt för att utmana!
Antingen med resignation eller högljutt utåtagerande.
Det är inte vägen till att det inre ansvarstagandet utvecklas.
Anne-Marie
Litteratur:
Juul/Hansen: Relationskompetens i pedagogens värld, 2005
Hej Annemarie...en text som gav mig mycket tankar. Som tonårsmamma funderar jag mycket på ansvar-frihet och min egen roll som vill ha koll på allt som händer och sker. Jag pratade med min son som är 14 om hans klassresa till Tyskland, är rädd att han ska prova dricka när han kommer hemifrån. Då blev han gråtfärdig och frågade om jag inte litade på honom....Omtanke kan bli så fel ibland och som tonårsförälder famlar jag ofta.
Ja, Omtanke är svårt. Ansvarsgivande också. Ansvarstagande förväntar vi oss ofta. Men det genereras från de som
praktiserar den. Din son - och drickande - han är dessvärre i precis den tid där allt prövas. Jag har massor av ungdomsförälderstips ... tre barn som är utanför ordet tonår...åldern - de är nu bara i åldern!
Jag frågade en författare en gång - när slutade du att oroa dig för dina barn - svaret han gav var -
jag tyckte det gick över när de fyllt 50!
Långt dit. Långt kvar. När jag inte ens själv är där.
Anne-Marie
..oj då...det är lätt att hamna där. Nog har mina barn många gånger varit revolterande subjekt. Skärpning mamma Erica!
SUNDA UNGAR!
Anne-Marie
Japp