HÅKAN LIDBO - MUSIK VID LANDSSORG
Jag läser en liten, liten nyhet som jag måste skriva lite, lite, lite om...
Håkan Lidbo släpper i juni en skiva med samlingsmusik tänkt att användas vid landssorg. Syftet med denna skiva är att ersätta den SVARTA PÄRM av spelbara verk som plockas fram på Sveriges Radio när något händer. Jag visste inte att den var svart - denna pärm på Sveriges Radio.
Jag tänker då:
Jag är anhörig efter Estonia. Jag minns inga verk på radio - den enda sång jag hörde - var - Mayday, mayday, mayday.... och den fyllde mig med fasa. Inga toner nådde mina öron. Inga ord gick att använda. De fanns inte.
Jag var en tid Tondöv.
Jag var en tid utan ord.
Jag förstod varken musiken eller orden.
Men senare låste musiken upp känslorna - orden skapade konturer - långsamt erövrade de mig igen. Men med ett helt annat innehåll. Jag kom att lyssna på madrigaler från hundratals år tillbaka, jag sökte diktens djupa meningar, fann ord jag behövde, ackompanjerade av musik som gav sorgen ett rum. Med musiken kom också rörelserna, jag kunde förflytta mig, dansa, hoppa, skuggboxa, agera...göra... med rörelsen kom också viljan...att använda orden... de som förde en brottningsmatch på en inre arena ... långt inne i mig själv. Dikten från någon annan, en annan människas ord - blev mina egna. Att ut-tala.
Jag hoppas, precis som Håkan Lidbo att skivan aldrig behöver ha sitt uruppförande... men det är en dröm... i en värld som inte lever upp till den...
Anne-Marie
UTGÅNGSPUNKT:
DN KULTUR 19 maj 2007 - Tre frågor till Håkan Lidbo - ställda av journalisten Fredrik Dahlström
MITT VARMA TACK..
till alla de som fanns kvar då
och alla bokryggar som manade mig kom- vi finns - vi finns - öppna oss så öppnar vi dig...
där fann jag Tomas Tranströmer, Maria Wine och alla, alla de andra... Tack!
Håkan Lidbo släpper i juni en skiva med samlingsmusik tänkt att användas vid landssorg. Syftet med denna skiva är att ersätta den SVARTA PÄRM av spelbara verk som plockas fram på Sveriges Radio när något händer. Jag visste inte att den var svart - denna pärm på Sveriges Radio.
Jag tänker då:
Jag är anhörig efter Estonia. Jag minns inga verk på radio - den enda sång jag hörde - var - Mayday, mayday, mayday.... och den fyllde mig med fasa. Inga toner nådde mina öron. Inga ord gick att använda. De fanns inte.
Jag var en tid Tondöv.
Jag var en tid utan ord.
Jag förstod varken musiken eller orden.
Men senare låste musiken upp känslorna - orden skapade konturer - långsamt erövrade de mig igen. Men med ett helt annat innehåll. Jag kom att lyssna på madrigaler från hundratals år tillbaka, jag sökte diktens djupa meningar, fann ord jag behövde, ackompanjerade av musik som gav sorgen ett rum. Med musiken kom också rörelserna, jag kunde förflytta mig, dansa, hoppa, skuggboxa, agera...göra... med rörelsen kom också viljan...att använda orden... de som förde en brottningsmatch på en inre arena ... långt inne i mig själv. Dikten från någon annan, en annan människas ord - blev mina egna. Att ut-tala.
Jag hoppas, precis som Håkan Lidbo att skivan aldrig behöver ha sitt uruppförande... men det är en dröm... i en värld som inte lever upp till den...
Anne-Marie
UTGÅNGSPUNKT:
DN KULTUR 19 maj 2007 - Tre frågor till Håkan Lidbo - ställda av journalisten Fredrik Dahlström
MITT VARMA TACK..
till alla de som fanns kvar då
och alla bokryggar som manade mig kom- vi finns - vi finns - öppna oss så öppnar vi dig...
där fann jag Tomas Tranströmer, Maria Wine och alla, alla de andra... Tack!
Kommentarer
Trackback