ATT INTE MINNAS MER...
Det handlar om människor.
Det handlar om Alzheimers sjukdom.
Berätta. Minnas. Tala. Fråga. Vara.
Kommer du ihåg?
Tänk att inte komma ihåg. Långsamt inte komma ihåg. Långsamt försvinna ur gemenskapen med minnena. Jag kommer inte ihåg. Någon frågar. Minns du det här? Kommer du ihåg när vi...kommer du ihåg...och omsluten av minnen minns man inte det som är att minnas. Långsamt försvinner minnena. Långsamt försvinnet minnet.
Det suddas ut.
Så säger någon - någon som plötsligt minns -
- jag lärde mig tyska i skolan... hela tiden lärde jag mig tyska i skolan ...
varför förstod jag inte....
Det väcker många tankar hos mig. Detta med tyskan. Detta med att lära. Men att inte förstå varför.
Anne-Marie
(jag citerar helt fritt)
Svårt att inte minnas förstås, frustration och ångest, men svårt/are? också för den som står bredvid och blir bortglömd.
De anhörigas sjukdom åtminstone mot slutet.
Att stå bredvid. Bli bortglömd. Denna långsamma sjukdom som berövar. Bli bortglömd. Och ensam minnas. Vilken oändlig smärta. Långa liv, liv ihop, gemenskapen i berättelser, händelser...och inte längre ha gemensam resonans hos varandra. Jag önskar alla dem som befinner sig i intill all värme.
Anne-Marie
Min yngsta son, Petter 14 år, frågade häromdagen: Finns det man inte minns? Och i så fall var?
Existerar något som inte kan representeras inom individen? Det är en mycket filosofisk fråga. Detta med en inre representation som man bär med sig - vilket gör det delbart och kommunicerbart med andra på andra platser, i andra tider... Jag anar stor sorg. Skulle känna den också. Sorg över det som inte längre är gemensamt. Och aldrig återkommer. Det är nog väldigt gemensamhetsskapande att äga berättelser, händelser och berätta dem åter och åter för varandra. Vår historia. Det är som i början av ett förhållande. Då har man ingen gemensam historia att falla tillbaka på. När det blir svårt så har man inget att relatera till. Tomrum. Så är det också för den som inte längre kan relatera ihop med sin nästa. Jag kan inte tänka mig något grymmare. Långsamt dör en berättelse. Långsamt och trevande kommer punkten.
Tranströmer har några rader om det i sin dikt - NAMNET - där personen i dikten - inte längre vet eller minns - men återfår allt. Gränslandet mellan att sova, drömma, medvetenhet och omedvetenhet. Men där också glömskan finns.
Tranströmer skriver "omöjligt att glömma de femton sekundernas kamp i glömskans helvete..."
All värme...från en skrivande till en annan skrivande....Anne-Marie
Jag tänker, alltså är jag. Men om tankarna försvinner, förgås, - är man fortfarande då?
Ja. Absolut. Du är - jag är - alla är - har en plats som de fyller ut fullt ut. Det är bara att vi inte delar platsen längre. Vi delar kanske en stund. Idag har jag umgåtts med Tranströmer hela dagen. Jag har haft våra tankar uppe och fann denna rad...det är ingen tröst men jag skriver den iallafall. Det som har skett har ju ägt rum. Någon annan kanske minns åt oss senare i livet. Så här skrev Tranströmer: "och händelser som vi glömt tillsammans - men de har inte glömt oss!" Ett barns födelse måste vara en händelse som i sig lever vidare...
Jag lever ju med mina minnen över personer som inte längre finns i mitt liv. De kan stövla in med dunder och brak, skratta högljutt i mina tysta rum, le och säga snälla saker...därför att jag minns dem. När jag inte längre finns och kan återge dem är de borta. Så tänker jag. Frågorna är djupt filosofiska.
Jag lever inte i närheten av någon som sakta berövas allt - men jag lever ibland ensam med minnen som jag inte kan dela med någon längre. Allt gott Mia, allt gott. Finns där sorg i det här, så är orden viktiga. Anne-Marie
Du är bra. Tack.