BARNDOMSMINNE
I LILLEPUTTARNAS LAND
Ingenting försår jag då
Ordet är för stora
Jag förstår ord som Lilleputt
ord med lilla, lille och liten
DET VAR JAG
jag kallades för Lillan.
Orden är för stora, men inte sammanhanget. Morfar läser högt. Jag sitter i knäet på morfar. Jag hör hans ord. Vi är många barn samlande. Sammanhang. Jag tillhör alla dem som lyssnar. Jag lyssnar efter ord som är små. Så små att jag känner igen mig. "Lilleputt" och jag blir glad. Vi är tysta för morfar läser. Vi är tysta för vi är många som väntar på orden ifrån morfars mun.
Orden var för stora. Sammanhanget var precis lagom. Boken, bokstäverna och rösten en inre skatt. Javisst, som vuxen förstår jag att jag lyssnat till Swift och "i lilleputtarnas land". Men nej, jag har aldrig läst boken. Morfar läser den fortfarande för mig långt där inne.
Anne-Marie
Källa:
___________________________________________________________________________
Denna minnesbild av högläsningen finns i en bok som jag har skrivit några kapitel i...
Det är Inger Norberg som sammanställt flera tänkare kring läsning - boken heter LÄSLUST och LÄTTLÄST och är utgiven av Bibliotekstjänst 2003