SORG IGEN - Tur men inte retur? Inte elevens fel!
Tur men inte retur?
eller
När kommunikationen hem och skola blir ensidig.
Ibland fungerar det inte därhemma. Allt är kaos. En annan ordning råder. Och trots sömnlösa nätters oro, gråt i frukostflingor, en stundande begravning eller en sjuk förälder har skolan sina idrottsdagar, utflykter, gymnastikpåsar och lappar som ska vara påskrivna och skickas tillbaka till skolan, till lärare och fröknar.
När hemmet inte fungerar är bristen på gensvar vanliga tecken på att något har brustit därhemma. Skolans vanliga hem-skola-rutiner fungerar inte längre. Ingen returkontakt från hemmets sida. Kan vi vänta med att skuldbelägga
eleven, sucka och ställa till svars och fundera över vad som kan ligga bakom denna förändring. Finns det en händelse som skapar förståelse för istället för avstånd till. Kan hemmet vara i sorg? Ett dödsfall? En sjukdom i familjen, en katstroj eller en stundande skiljsmässa?
Skuldbelägg inte eleven.
Notera förändringen.
Skapa en trygg övergång från kaos till ordning genom att förekomma - ha med en extra matsäck, eller lära de andra eleverna att alltid packa med sig något extra till de som eventuellt glömt. Så lite behövs det. SKolan kan också öka kontakten med hemmet. Kanske förmedla hur det fungerar för deras barn, vad som fungerar bra och inte vad som fungerar dåligt, och informera andra lärare så att de äger kunskap om och kan stötta familj och elev.
Läraren kan ringa hem till föräldrar och muntligt förstärka skolans hemskickade budskap. Lyssna oss till förmågan och orken därhemma. Omranke kring och för den elev vi har. Det är inte stora saker. Bara vi inte skuldbelägger eleven.
Jag var själv en utflyktspackande mamma; det var hemgjorda pannkakor, varm choklad, kakor, frukt. Packade fint i mina barns ryggsäckar. Lappar var nästan omedelbart tillbaka i lärarens händer, påskrivna och avskrivna, datum i allmanackan, Bron mellan hem och skola fungerade utmärkt. Så drabbades vi hårt. Den ena dagens ro blev nästa dags kaos. Barnen försvann dagligen till skolan. Men nu var lapparna inte längre med dem och ingen mamma-omsorg syntes i de glömda matsäckarna. Det var inte illvilja. Det fanns ingen ord. Det fanns ingen plats för något extra.
Hur hjälper vi familjer att fungera?
Hur undviker vi att skuldbelägga elever och göra dem ansvariga?
Hur kan vi underlätta för föräldrar när hemmet är i kris?
Hur ser vi på individen i skolan?
Anne-Marie