"Du kan väl skriva lite till!"
"Du kan väl skriva lite till"
En luddig begäran om "lite mer" som om skrivandet handlar om ordmängd!
Skrivande är en aktivitet. De elever som äger skrivandets ingångar kan skriva sida upp och sida ned där en annan elev tuggar i sig pennan och lämnar en försiktig mening för att snart börja sudda bort den, Tanken raderas och görs oåtkomlig både för elev och lärare.
Skrivrubriker som "Mitt sommarlov" kan tyckas enkla och beröra elevens absoluta erfarenhet. Men en augustidag i ett klassrum är skrivuppgiften gigantisk i sin omfattning. Ett sommarlov är en oändlig tid. Nu är eleverna på plats. Det är "efter sommarlovet". Elevens här och nu måste tillbaka till då och denna tillbakablick ska ned på ett papper. Var börjar man sin berättelse? Vad hände som var viktigt och kan representera denna sommar? Vad skiljde denna sommar från förra den förra? Vad ska jag skriva? Men när jag så väl är igång med mitt skrivande blir innehållet underordnat formen. Där är stavfel. Där finns en massa "och" och "sen". Det här med stor bokstav verkar jag ha glömt bort. Ingenting jag skrivit är bra. Och till råga på allt:
- Du kan väl skriva lite till?!
Det är så lätt att kräva lite mer av en elev som visar fram sitt skrivande. Det är så lätt att förändra målet för skrivandet under tiden det äger rum, Det är så lätt att visa att vi inte är riktigt nöjda med elevens prestation. Du kan lite mer. Du har inte skrivit tillräckligt mycket. Frågan om vad man ska skriva mer om hålls lite diffust undan. Det är så lätt att känna sig som en misslyckad skrivare.
Och vad hände egentligen på sommarlovet?
Skrivandet ska ges tid. Tankar få tid att väckas och utvecklas. Modeller måste åskådliggöras.
Och läraren själv? En skrivande aktör i klassrummet?
Vid pennan!
Anne-Marie
En luddig begäran om "lite mer" som om skrivandet handlar om ordmängd!
Skrivande är en aktivitet. De elever som äger skrivandets ingångar kan skriva sida upp och sida ned där en annan elev tuggar i sig pennan och lämnar en försiktig mening för att snart börja sudda bort den, Tanken raderas och görs oåtkomlig både för elev och lärare.
Skrivrubriker som "Mitt sommarlov" kan tyckas enkla och beröra elevens absoluta erfarenhet. Men en augustidag i ett klassrum är skrivuppgiften gigantisk i sin omfattning. Ett sommarlov är en oändlig tid. Nu är eleverna på plats. Det är "efter sommarlovet". Elevens här och nu måste tillbaka till då och denna tillbakablick ska ned på ett papper. Var börjar man sin berättelse? Vad hände som var viktigt och kan representera denna sommar? Vad skiljde denna sommar från förra den förra? Vad ska jag skriva? Men när jag så väl är igång med mitt skrivande blir innehållet underordnat formen. Där är stavfel. Där finns en massa "och" och "sen". Det här med stor bokstav verkar jag ha glömt bort. Ingenting jag skrivit är bra. Och till råga på allt:
- Du kan väl skriva lite till?!
Det är så lätt att kräva lite mer av en elev som visar fram sitt skrivande. Det är så lätt att förändra målet för skrivandet under tiden det äger rum, Det är så lätt att visa att vi inte är riktigt nöjda med elevens prestation. Du kan lite mer. Du har inte skrivit tillräckligt mycket. Frågan om vad man ska skriva mer om hålls lite diffust undan. Det är så lätt att känna sig som en misslyckad skrivare.
Och vad hände egentligen på sommarlovet?
Skrivandet ska ges tid. Tankar få tid att väckas och utvecklas. Modeller måste åskådliggöras.
Och läraren själv? En skrivande aktör i klassrummet?
Vid pennan!
Anne-Marie
Kommentarer
Trackback