Utbildning vs lärande
Jag har spaltat upp dessa begrepp en aning.
Utbildning är själva idén om vad att lära, den kommer utifrån, är utifrånstyrd (lärare, läroplan, uppdrag) och en organisation för själva lärandet.
Lärandet är processen för vad som sker i samspel mellan de som lär och de som lär. Alltså kraften i vad vi åstakommer för rörelse inom organisationen Utbildning.
Jag är mitt i en kreativ miljö.
Och det påverkar mig oändligt.
Anne-Marie
Utbildning är själva idén om vad att lära, den kommer utifrån, är utifrånstyrd (lärare, läroplan, uppdrag) och en organisation för själva lärandet.
Lärandet är processen för vad som sker i samspel mellan de som lär och de som lär. Alltså kraften i vad vi åstakommer för rörelse inom organisationen Utbildning.
Jag är mitt i en kreativ miljö.
Och det påverkar mig oändligt.
Anne-Marie
Samtalstonerna
De goda samtalstonerna behöver inte gå i dur, de kan lika gärna gå i moll. Det är själva andemeningen som är en samtalston. Samtalstonen anger vilken relation man önskar ha till den man samtalar med. En god samtalston klingar väl i den andres inre. Och genererar i sin tur en god samtalston från den som har lyssnat och gensvarar. Samtalstonen har inget med volym att göra, det handlar mer om samklanget mellan två i dialog. Man kan iaktta samtalstonen mellan två. Då syns det som en vacker dans. Dialogen är en samspelsdans.
Anne-Marie
Idag ska vi rita, teckna, skissa ...
Även om man ritar, tecknar, skissar, avbildar så är det en mängd ord som omsluter aktiviteten. Det kan vara bra att göra ord av saker och ting. Om vi talar om vad vi gör aktiverar vi också ordförråd. Gör vi detta medvetet så knyts handens möjlighet till tankens förmåga att skapa representationer och bilder av alltsammans.
Anne-Marie
Anne-Marie
Orden i skolan - Springvikarie
Orden i skolan är en del av mina funderingar. Jag strävar efter ett medvetet professionellt språkbruk. Därför funderar jag mycket över vad det är vi säger i skolan och hur vi benämner det vi är och vad vi gör, ja allt det andra också. Eleverna som omsluts av våra uppdrag är också våra ords mottagare oavsett om våra ord är ämnade för dem eller inte.
Så till ordet
S P R I N G V I K A R I E
vad är det nu en springvikarie gör och är, undrar jag nyfiket då jag börjar min ordbokspromenad.
En springvikarie är enligt min ordbok:
En person som med kort varsel kan rycka in som vikarie, exempelvis för en lärare.
(Det sista är ett slags förtydligande av vem som är möjligt att ersätta - läraren).
Då går jag vidare till ordet V I K A R I E.
Ordet V I K A R I E beskrivs som någon som vikarierar för någon annan. Därefter har ordboken skapat några meningar så att man kan se hur ordet används i aktion - ja ni vet - så här kan man använda ordet och så här syns det i olika sammanhang. Det intressanta är att som en förklaring till hur att använda ordet knyts till skolan:
Skolledningen hade svårt att skaffa fram en vikarie.
Detta är nog så viktigt att lyfta fram - inte som exempel utan snarare som en verklighet - det är svårt att skaffa fram vikarier. Jag tror att frågan om vikarie inte lyfts fram och medvetandegörs i den grad den borde i skolverkligheten.
Min ordbok och dess tankar om hur orden kan användas är tryckt 1986 vilket belyser att problemet har funnits en längre tid. Hur åtgärderna ser ut kring vikariens väl och elevernas möjligheter har jag ännu bara sett medvetet åtgärdade och genomförda i en skola på Nya Zeeland. För övrigt ett föredöme i organisation kring skolfrågorna i verkligheten.
Så ordet springvikarie måste komma sig av att skolledningarna inte har lätt att få fram vikarier, och de som kommer som vikarier gör det med andan i halsen - springande.
Följderna av en sådan hast in i klassrumssituationen kräver ett mycket ödmjukt förhållningssätt. Där inne sitter nämligen, ja observera sitter eller rör sig, ca 30 elever som förväntar sig något av sin skolsituation och skoldag. Det minsta man kan begära i en sådan situation är att springvikarien öppnar upp för en dialog med eleverna. Och att klimatet i skolan är sådant där man tilltror eleverna ansvarsförmågor och förmåga att växa med ansvar och utmaningar, föränderlighet och tilltro om att klara situationen, samt att uppföljningar sker och vikarien får gensvar på sina svårigheter och sina möjligheter. Det handlar i stort sett om ett möte - och mötet är främst mötet med eleverna.
Ordet springa kanske kan åskådliggöra dilemmat en aning.
Ordet S P R I N G A är ett verb. Alltså en aktion. Vikarien kommer springande. Om vikarien kommer springande så är verbet springa intressant. Springa beskrivs som -
förflytta sig framåt med snabba steg, varvid tidvis ingen av fötterna har kontakt med marken ...
Om det är så att springvikarien har uppgiften att skynda sig in i klassrummet, från en situation till en annan, så är det svårt att ställa sig med båda fötterna i den verklighet man befinner sig just då man stannar upp i ett klassrum.
Jag tänker på orden vi omger oss med. Förlåt min envishet kring hur medvetna vi ska vara med våra ord. Alla ord signalerar saker och ting. Då vi signalerar saker och ting medvetet förändras vårt ansvar.
Inget ont om vikarier!
Anne-Marie
Så till ordet
S P R I N G V I K A R I E
vad är det nu en springvikarie gör och är, undrar jag nyfiket då jag börjar min ordbokspromenad.
En springvikarie är enligt min ordbok:
En person som med kort varsel kan rycka in som vikarie, exempelvis för en lärare.
(Det sista är ett slags förtydligande av vem som är möjligt att ersätta - läraren).
Då går jag vidare till ordet V I K A R I E.
Ordet V I K A R I E beskrivs som någon som vikarierar för någon annan. Därefter har ordboken skapat några meningar så att man kan se hur ordet används i aktion - ja ni vet - så här kan man använda ordet och så här syns det i olika sammanhang. Det intressanta är att som en förklaring till hur att använda ordet knyts till skolan:
Skolledningen hade svårt att skaffa fram en vikarie.
Detta är nog så viktigt att lyfta fram - inte som exempel utan snarare som en verklighet - det är svårt att skaffa fram vikarier. Jag tror att frågan om vikarie inte lyfts fram och medvetandegörs i den grad den borde i skolverkligheten.
Min ordbok och dess tankar om hur orden kan användas är tryckt 1986 vilket belyser att problemet har funnits en längre tid. Hur åtgärderna ser ut kring vikariens väl och elevernas möjligheter har jag ännu bara sett medvetet åtgärdade och genomförda i en skola på Nya Zeeland. För övrigt ett föredöme i organisation kring skolfrågorna i verkligheten.
Så ordet springvikarie måste komma sig av att skolledningarna inte har lätt att få fram vikarier, och de som kommer som vikarier gör det med andan i halsen - springande.
Följderna av en sådan hast in i klassrumssituationen kräver ett mycket ödmjukt förhållningssätt. Där inne sitter nämligen, ja observera sitter eller rör sig, ca 30 elever som förväntar sig något av sin skolsituation och skoldag. Det minsta man kan begära i en sådan situation är att springvikarien öppnar upp för en dialog med eleverna. Och att klimatet i skolan är sådant där man tilltror eleverna ansvarsförmågor och förmåga att växa med ansvar och utmaningar, föränderlighet och tilltro om att klara situationen, samt att uppföljningar sker och vikarien får gensvar på sina svårigheter och sina möjligheter. Det handlar i stort sett om ett möte - och mötet är främst mötet med eleverna.
Ordet springa kanske kan åskådliggöra dilemmat en aning.
Ordet S P R I N G A är ett verb. Alltså en aktion. Vikarien kommer springande. Om vikarien kommer springande så är verbet springa intressant. Springa beskrivs som -
förflytta sig framåt med snabba steg, varvid tidvis ingen av fötterna har kontakt med marken ...
Om det är så att springvikarien har uppgiften att skynda sig in i klassrummet, från en situation till en annan, så är det svårt att ställa sig med båda fötterna i den verklighet man befinner sig just då man stannar upp i ett klassrum.
Jag tänker på orden vi omger oss med. Förlåt min envishet kring hur medvetna vi ska vara med våra ord. Alla ord signalerar saker och ting. Då vi signalerar saker och ting medvetet förändras vårt ansvar.
Inget ont om vikarier!
Anne-Marie
Skolans ord: Skolplikt
Skolplikt.
Detta förödande tråkiga ord som omsluter en rättighet.
Barns rätt att få gå i skolan.
Skolplikt infördes, tänker jag, som en uttrycklig tanke att föräldrarna skulle tvingas låta barnen gå i skolan. Det vill säga under den tid då föräldrar behövde sina barn för arbete och sysslor, exempelvis inom jordbruk. Skolplikten värnade därmed barnens rätt att få gå i skolan. Men skolpliktsordet har följt med in i modern tid där lagen numera omsluter elevens rätt att få utbildning.
Därför kanske vi idag kan förändra ordet skolplikt med ordet skolrättighet.
För om rättigheter värnar vi.
Det vilar ett tvång i ordet skolplikt. Vilket i sin förlängning kan medföra ett visst motstånd. Kanske rent av trots. Och i värsta fall en ovilja att gå i skolan. Orden gör saker och ting med vårt tänkande. Vi lärare kan förhålla oss till ordets makt - skolplikten - eller bidra till den utveckling som ordet skolrättighet bygger in i individ och organisation.
Skolans ord: Årskurs
En årskurs har bara det gemensamt att eleverna är i samma ålder inom årskursen. Trots att år och kurs tillsammans betyder just det året en viss kurs ska genomföras. Men detta tänk ställer till det.
En årskurs, exempelvis min årskurs fyra, har ingenting med elevernas kunskaper inom årskursen. Där är spridningen lika stor som ... tja ...
Därför kanske det bör sägas att en årskurs är en organisatorisk tanke; här samlas barn i samma ålder. I övrigt kan ingenting egentligen bindas till årskursen. Kursplaner är inte organiserade efter årskurser. Kursplaner är organiserade efter elevernas rättigheter, det minsta definieras i uppnåendemål och det mer spännande definieras och uttrycks som strävansmål. Med dessa tankar kan man som lärare gå in i en årkurs och göra mycket spännande upptäcker i den grupp man har samlat under ... exempelvis årskurs fyra ... och tänka ... låt se här ... vilket betyder att man absolut inte undervisar som om alla elever kunskapsmässigt befann sig där.
Lika lite kan en bok sägas vara för årskurs den och den. Det beror på eleven om boken kan vara för just den eleven. Därför är det kanske viktigt att i ett klassrum ha en hel uppsättning (ett exemplar) av hela ämnets progression. Jag har samtliga matteböcker från år ett till år nio i mitt klassrum. Då upptäcker jag att eleverna förflyttar sig oändligt friare i sin orientering efter utmaningar och vilja till lärande.
Kanske vi själva tvingar in undervisningen i en form i vilken ingen passar ? Jag vill gärna göra en distinktion av organisation och lärandet som sker inom den lärande organisationen. Årskurs har ingenting med elevernas förmågor att göra. Men med deras åldrar. I övrigt är allt att upptäcka.
Anne-Marie,
som funderar över skolans ord. Vad säger vi egentligen? Vad betyder orden i praktiken? Hur formar de tankarna om skolan? Undervisningen? Synen på eleverna? Hur medvetna är vi om med vilka ord vi omsluter lärandet i skolan?