BRIST, AVSAKNAD och OFULLSTÄNDIG
Vi antar perspektiv.
Vi väljer hur vi förhåller oss och hur vi vill se.
Jag lyssnar på nyheterna.
En ung framgångsperson blir intervjuad:
- Hur fungerar det? frågar intervjuaren.
- Det fungerar både bra och dåligt? svarar den unge framgångsrike personen.
- Berätta vad som fungerar dåligt? frågar intervjuaren.
Det slår mig att allt fokus läggs vid det som INTE fungerar.
Vi hugger på bristen, som om detta perspektiv alltid är mest intressant.
Och vi lär oss alla att ständigt fokusera på detta INTE, detta som är ofullständigt, något vi kan klaga på. BRISTERNA. Och vi lär oss att vara missnöjda. Vi ser gröngräset på andra sidan och letar maskrosblad och ogräs i den gräsmatta vi själva står på.
Så mycket mer intressant att höra VAD som fungerade.
- Så spännande. Berätta vad som fungerade? Hur kom det sig att du lyckades så bra?
Jag är mycket oroad över felaktiga fokuseringar.
Vad skapar vi med dem?
Speciellt om de omsluter våra elever.
Varför ständiga frågor om brist?
Varför ständiga belysningar över det som inte fungerar?
Jag har förmånen att lära mig tillsammans med elever och andra lärare:
Ibland blir jag inkallad för att titta på UT-veckling hos elever i andra klasser.
Det slår mig då att man omringat elevens kunnande med bristtänkande.
Och jag får sätta ord på det motsatta.
Det som är kunnande, det som syns som lärande, det eleven kan.
Och då finner jag - att jag ser hur utvecklingen sker, att eleven kan, och ju mer jag modellar mitt intresse för VAD och HUR eleven kan så växer den unge framför ögonen på mig.
Jag räds inställningen - se brist - se vad yrket ska kompensera - inte vad yrket lärare kan se och möjliggöra för att utveckla vidare.
Jag undrar ständig hur vi vuxna skulle förstå och hur vi skulle vilja lära oss vidare om vi aldrig får åskådliggöra det vi faktiskt kan och det vi försöker visa utan att ständigt få oss förklarade utifrån avsaknaden av, bristerna i och oförmågan att.
Jag värnar utbildning som problematiserar våra perspektiv.
Vi kan anta andra förhållningssätt, vi kan träna oss i att se annat, vi kan öva oss i att bekräfta genom vår närvaro och vårt intresse. När vet eleven att eleven kan om vi aldrig någonsin rätt fokuserar. Det är vårt, lärarens, uppdrag!
Anne-Marie,
som inte ger sig i denna fråga!
Kommentarer
Trackback