FRÅGA OM VYGOTSKIJ och GENUS
Jag heter xxx och läser till lärare inom förskola på xxx högskola, det är en kombinationsutbildning på tre år för oss som har arbetat länge som barnskötare.
Just nu läser vi om filosofer och jag har fastnat för Vygogtskij. Jag såg ett klipp från Utbildningsradion där man får följa dig i klassrummet och jag blev alldeles varm i hjärtat, tänk om alla barn skulle bli bemötta på det sättet.
Då skulle vi verkligen kunna se underverk.
Det är en sak som jag hittat och undrar om du vill hjälpa mig att klara ut vad Vygotskij menar. I Psykologin och läraren (1926) som vi läser i Kroksmark, Den tidlösa pedagogiken där Vygotskij citerar Munsterberg "Om pojkars uppfostran huvudsakligen befinner sig i händerna på kvinnor, under de år då de utvecklar sina manliga karaktärsdrag, kan det härav uppstå faror för samhällets vitalaste intressen" Han utvecklar det inte vidare utan bara skriver att Munsterberg har rätt. Hur ska jag tolka hur han tänker i genus?? Jag har utgått ifrån att med barnet menar han både pojkar och flickor, men blev konfunderad när den här texten dök upp.
Jag skulle verkligen vara tacksam om du ville hjälpa mig!
Varma Hälsningar
1) Jag måste sätta in Lev Vygotskij i den tid han verkade för att förstå frågan ur ett perspektiv.
2) Jag tänker att jag måste få mer kött på benen kring frågeställningen. Vygotskij svarar och citerar en annan tänkare och ger honom rätt - "att små pojkar danas av kvinnliga lärare" - men det är för lite för att fundera kring. Jag skulle nog gå djupare in i källorna.
3) Jag funderar också på vilka de två är som korresponderar med varandra - där är båda män - och perspektivet de ser ut över världen är då präglat av deras kön.
Men så tänker jag så här:
Jag läser inte Lev Vygotiskij ur ett genusperspektiv - jag läser honom ur ett allmänmänskligt perspektiv med fokus på hur människan konstruerar kunskap. Jag har valt att förstå Vygotskij, och i övrigt de andra teoretikerna, förklaring av barn som både pojke och flicka. Men ser man det i den tid teoretikerna verkar är det förstås möjligt att de har tittat på pojkar och tagit sin modell utifrån manligt perspektiv. Men om detta har jag för liten kunskap.
Då jag läser teorier försöker jag se det allmängiltiga och det allmänmänskliga (om det nu kan generaliseras så) och applicera någon tanke i min praktik. Om jag prövar teser, alltså väljer att se utifrån en specifik teori, så kommer jag ju antingen upptäcka det, ha något att undersöka om det är så, eller kunna säga - att det där stämmer inte i min verklighet, eller i den tid jag omsätter detta i, eller i den grupp jag verkar i. Men då jag är en Vygotskijutövare, alltså läser mycket Lev Vygotskij och antar mitt lärande perspektiv utifrån dessa teorier inser jag också att jag skapar utrymme för lärandet hos mina elever. Teorin blir då mitt redskap. Jag vet vad jag gör, varför jag gör det jag gör, syftet med det jag gör och kan skapa ett mer medvetet lärande genom att se, verka och skapa en miljö där eleverna lär sig. Min praktik blir därmed teoretiskt förankrad.
Men då det gäller kvinnor som utbildar pojkar har jag själv en tanke. Jag tror givetvis att det är av oerhört vikt att yrken som berör barn ska spegla världen, och i detta fall: män och kvinnor som arbetar med barn. Jag fick ett gäng killar att bli läsande i min första etta genom att bjuda in fotbollsintresserade fritidsledare av manligt kön... dessa ledare och modeller satt sedan och läste på golvet i mitt klassrum, och alldeles intill satt killarna och läste - som om de hämtade näring ur samhörigheten att vara just ett gäng killar runt en annan vuxen.
Men om yrket är medvetet och förhållningssättet öppet, respekten för likheter och olikheter inom könen, så tror jag det mesta ligger i pedagogens händer. Det gäller att skapa medvetenhet om, kunskap kring, våga se och våga lära sig av det man upplever i klassrummet. Människan är ingen form. Människan är unik. Varje individ är sig själv nog. Så tänker jag. Jag undrar alltid - VEM ÄR DU IDAG? för att hålla mina funderingar levande och inte stagnerande och stilla. Människan kräver en nyfikenhet på sin person. Så då försöker jag hålla nyfikenheten och frågorna levande i mitt förhållningssätt.
Jag vet inte hur du ser på mina grubblerier här, men jag tror att du också kommer att få ytterligare funderingar om exempelvis Mats kommenterar. Han är en aktiv tänkare. Jag ska be honom titta in i min blogg och grubbla vidare på din frågeställning.
Rent generellt vill jag säga:
Ni som ställer frågor, jag blir ödmjukt tacksam, det värmer att ni vågar ställa dem, förtroendet att få en fråga är stort. Jag hoppas jag förvaltar era frågor med den respekt jag hyser för dem.
I all vänlighet,
Anne-Marie Körling
_______________________________________________________________________________________________
och givetvis svarade också Mats på detta:
Här kommer Mats svar:
Hu så spännande!
Jag vet inte riktigt vad du menar med "genustänk"? Antagligen är det så att du är influerad av likhetsfeminismen som ser alla skillnade som sociala konstruktioner och då föremål för korrigering.
Det är svårt att skriva om genus utan att relatera till makt och jag återkommer! Ska be min kamrat Christian Eidevald (Läs hans avhandling - finns på nätet) som är mer intersektionellt poststrukturalistiskt orienterad att besvara din fråga!
Mats
Hu så spännande!
Jag vet inte riktigt vad du menar med "genustänk"? Antagligen är det så att du är influerad av likhetsfeminismen som ser alla skillnade som sociala konstruktioner och då föremål för korrigering.
Det är svårt att skriva om genus utan att relatera till makt och jag återkommer! Ska be min kamrat Christian Eidevald (Läs hans avhandling - finns på nätet) som är mer intersektionellt poststrukturalistiskt orienterad att besvara din fråga!
Tack snälla för era tankar!
Jag tänker vidare och vill först betona frågans känsliga karaktär - hur säger jag att män behövs i förskolan utan att kvinnor känner sig nedvärderade?
En hållning är att beskriva problemet som en icke-fråga. Om genus är en konstruktion så spelar pedagogens kön ingen roll. Varje tal om skillnader blir då reaktionärt och riskerar att skapa förväntningar på män att leva upp till någon form av traditionell könsroll.
En annan position betonar det sociala spelet i personalgruppen och att det av någon anledning tycks vara bra med mångfald (men det förutsätter ju att vi vågar prata om skillnader...)
En tredje grupp är oblygt essentialistisk och menar att pojkar behöver män för att bli riktiga karlar. De betonar förebildernas betydelse och hämtar ofta inspiration från antropologiska studier där initiering är viktigt och mödrarna inte förväntas klara av att göra pojkarna tillräckligt hårda.
Jag försöker argumentera utifrån innehåll och erfarenheter. Enligt mig är det ett kvalitativt problem att förskolans enkönade personalgrupp beskriver sig själv som neutral. Den konflikt om vilka sånger som sjungs, lekar som leks, teman som bearbetas är alltså sällan tydlig. Som manlig pedagog var det en huvuduppgift att påminna kollegerna om att det finns andra sätt att tänka. Ibland kändes det som om pojkarna sågs som besvärande inslag i förskoleverksamheten - då kunde det hända att jag drogs mot den tredje positionen, men grundidén är att det jag kallar manligt perspektiv är minst lika intressant för flickor som riskerar att genomleva en linjär identetsresa - imitation och reproduktion om de inte får kraftfulla intryck som ifrågasätter mönstren.
Rithanders "Hjälpfröknar och rebeller" är inspirerad av Chodorrows teorier som försöker slå en bro mellan Freud och socialpsykologi. Det är spännande tankar - och en aning provocerande!
Lycka till med frågan!
Efter att ha fått ett mail från Mats med en länk till denna sida så gör nu även jag ett försök att göra ett inlägg som kanske delvis kan ge MIN syn på frågan om Vygotskij – tolkad ur ett genustänkande á la 2009…
Jag var tvungen att kolla upp vad som står i ”Den tidlösa pedagogiken”. Där står precis innan citatet från Münsterberg: ”Han har också rätt, när han visar på faran i att arbetet som lärare i allt större utsträckning övergår i kvinnohänder” (s. 461). Samma text finns även i Gunilla Lindqvists ”Vygotskij och skolan” (1999), där hon i kommentarerna skriver, under rubriken ”Vygotskijs tankar om läraren jämfört med dagens uppfattningar”: ”Läraryrket har dessutom låg status och förlöjligas ofta. Med låg status är risken stor att det blir ett kvinnoyrke, vilket innebär att det kan bli svårt att undervisa både pojkar och flickor allsidigt” (s. 248). Här blir det emellertid oklart om detta verkligen är Vygotskijs ”tankar” eller Gunillas… Hon skriver exempelvis på s. 52 att ”Emellertid råder inte minsta tvivel om att det finns väsentliga olikheter i pojkars och flickors beteende betingade av deras kön”. Jag har inte funnit någonstans att Vygotskij skiljer biologiskt på flickor och pojkar på detta sätt (återkommer till detta), så det kanske alltså snarare är hennes tolkning än Vygotskijs?
Jag ska nu försöka göra en kritisk läsning av Vygotskijs texter ur ett genusperspektiv (positionerar mig själv som feministisk poststrukturalist), vilket alltid är lite vanskligt eftersom vi riskerar att ge en beskrivning av en mening som säkert inte var avsikten när det skrevs. Vi bör ha i minnet att han dog innan 2:a världskriget bröt ut och att hans forskning var samtida med exempelvis Pavlovs forskning om ”betingade reflexer”. Sett ur detta framstår naturligtvis Vygotskij som både radikal och kontroversiella när han kritiserade den dåvarande härskande förmedlingspedagogiken (den enda bok som utgavs under hans levnad blev ju som bekant förbjuden i hans hemland under ganska många år). Det som vi idag framförallt förknippar med Vygostkij är ”den proximala utvecklingszonen” (zpd), även om den delen i hans tänkande inte var så centrala i hans texter som vi gjort dem till i efterhand (kanske beroende på att vi tror att vi lyckats förstå vad han menade just i den delen...). I och med de nuvarande läroplanernas tydliga avstamp i detta begrepp så har han och hans teorier kommit att bli väldigt centrala inom utbildning.
I sina teorier fokuserar han som bekant BÅDE på individen och på individen i ett historiskt och kulturellt perspektiv. Som jag tolkar honom menar han att de biologiska förutsättningarna är avgörande för den kognitiva utvecklingen MEN att även det ”sociala” spelar en viktig roll HUR detta utvecklas (som vi ser som en självklarhet idag) – samspelet blir då det som framförallt hamnar i fokus. Vygotskij skilde inte, vad jag känner till, på flickor och pojkars biologiska förutsättningar och på så sätt menar jag att man ska läsa ”barn” i Vygotskijs texter som BÅDE flickor och pojkar – men citatet där han hävdar att ”det kan bli svårt att undervisa både pojkar och flickor allsidigt” säger möjligtvis emot detta… Oavsett om flickor och pojkar biologiskt sett ses som olika eller lika öppnar emellertid denna teori upp för att kulturella värderingar, om exempelvis kvinnligt och manligt, kan ses som en del i bans kognitiva utveckling, eftersom kulturen och det sociala samspelet beskrivs som avgörande för HUR flickor och pojkar kommer utvecklas kognitivt (detta är min tolkning och skulle i så fall samanfalla med den andra vågens feminism).
OM det stämmer att han menade att läraryrkets låga status kan innebära att det blir ett ”kvinnodominerat yrke” (som Gunilla skrivit) och att det kommer innebära bekymmer att ”undervisa flickor och pojkar allsidigt”, kan man tolka det som att han kanske menar att flickor och pojkar (i alla fall delvis) behöver OLIKA undervisning. Eller så antyder han att kvinnliga och manliga lärare förväntas ”ge” barnen (bååde flickor och pojkar) olika saker. Om detta i så fall ska ses som att kvinnor och män enligt honom har olika biologiska förutsättningar, eller om dessa olikheter ska ses som ett resultat av en könsbunden kulturell socialisation kan jag bara gissa om eftersom jag inte känner till att han diskuterat detta mer djupgående.
Jag skulle i detta sammanhang däremot även vilja föra fram en lite annan tanke: I och med en ökad fokusering på barns ”proximala utvecklingszon” (zpd) har fokus på barns ”utvecklingsnivå” kunnat hållas vid liv – även om det är med en lite annan teoretisk utgångspunkt än exempelvis Piagets åldersbundna mognadsstadier (fast frågan är om inte Vygotskjis beskrivningar av ”kriser” är ganska lika dessa ”stadier”?). Att framställa hans texter som ”nytänkande” kan då ge sken av att vi nu fokuserar på något ”nytt”. Jag menar emellertid att våra försök att observera barnens ”nuvarande nivå” INTE är neutrala. De kommer alltid utgå från olika antaganden. Ett av dessa ”antaganden” (som jag menar av vissa uppfattas som självklara) är teorier om att flickor utvecklas snabbare (som av många är starkt ifrågasatta) och detta antagande menar jag har kommit att sammanvävas med ”zpd”. Det kan innebära att barns positioner av oss (omedvetet) tolkas på olika sätt: Det vill säga, en flickas position tolkas som mer mogen eftersom vi ”vet” att flickor utvecklas snabbare och vi utmanar då henne mer än vi skulle gjort med en pojke . Vi kanske då tror att den ”potentiella utvecklingsmöjligheten” ligger ”längre fram” än vi skulle tolkat den för en pojke… Det blir alltså INTE en ”neutral bedömning” av barnens nuvarande utveckling/mognad utan en diskursiv tolkning där flickor och pojkar tolkas på olika sätt (jag för en fördjupad diskussion kring detta i min avhandling ”Det finns inga tjejbestämmare” som handlar om att se barns kön som position i förskolans verksamhet – den finns att ladda ner via Skolporten.com). Teorier OM barn kan på detta sätt bli en del i barns utveckling. Detta skulle därmed kunna motverka idéer om barn som ”kompetenta och rika” som exempelvis förs fram inom Reggio Emilia – där barn ses som att de har MÅNGA OLIKA utvecklingsmöjligheter som de berövas under sin uppväxt. Detta antyder även Skolverkets utvärdering av förskolans läroplan (2008) där det visar sig att förskolan efter läroplanens införande (1998) fått en STARKARE fokusering på barn individuella utveckling och att förskolan därmed blivit allt mer ”normerande” utifrån vad som ”uppfattas” som en ”normal” utveckling (utifrån utvecklingspsykologiska antaganden)… tvärt emot läroplanens intentioner. Jag menar att detta görs med stöd i Vygotskijs teoretiska resonemang (även om jag samtidigt är övertygad om det inte var vad han avsåg).
Hoppas jag lyckats ”röra till det” lite ;-)
/christian Eidevald
Tack Christian (och Anne-Marie som upplåter plats åt denna spännande diskussion!)
På ett plan känns det lite unket att diskutera vad Vygotskij egentligen menar och jag är glad att Christian för samtalet vidare till en mer spännande nivå.
Mest nyfiken blir jag på tanken att vi genom våra teorier och förförståelser även skapar förutsättningar. Jag tänker att det är ett tacksamt objekt att kritisera denna fördomsfullhet och att vi kanske drömmer om ett rent bemötande bortom dessa begränsande tvångsmäsiga ideologier.
Under mina år som lärarutbildare har ofta studenterna tvingats att beskriva skillnader mellan t.ex. Piaget och Vygotskij och det har ofta skett på en ganska ytlig slagordsmässig nivå. Om vi nu ska försöka att avlägsna oss från det som Christian beskriver som normerande funktion - då är jag nyfiken på vilka redskap det är som skulle kunna stödja en sådan utveckling.
Min kritik mot den postrukturalistiska feminismen är att den försöker ställa sig utanför kampen och därför ägnar sig åt ganska meningslös ideologikritik - samtidigt som de flesta förskolepedagoger är djupt nyttofixerade och vill ha handfast råd om hur läroplanen ska förverkligas. Genuspedagogiken är ett exempel på svårigheterna att vara både korrigerande och frihetlig samtidigt.
Men jag är rädd att vi avlägsnar oss från frågan om vad Vygotskij egentligen menade - i mitt fall är det en avsiktlig defokusering! Och jag behöver tänka vidare på vad Gunilla Dahlberg k-a-n-s-k-e tror om kön, makt, lön och barns behov...