Omvägar till genvägarna
Igår hittade inte jag mitt officepaket i datorn.
Jag började leta reda på mitt officepaket överallt.
Jag letade mest utanför datorn.
Först letade jag på kontoret.
Sedan letade jag i
garderoben, i bokhyllan och i skafferiet för konserver och torra och stapelbara varor.
Det syntes inte någonstans.
Jag letade bland kartonger, lådor och andra paket.
Jag tänkte mig det hela som något vackert och inslaget med röda band och med ett litet kort istoppat - med små vänliga omtankar från mig till dig - men ingenstans fanns mitt officepaket att finna.
Officepaketet var försvunnet.
Jag svor en aning tyst för mig själv.
Som om en svordom kunde besvärja det hela.
Så kom jag på att det inte var ett paket av det större slaget.
Det var mer ett paket av det smalare slaget. Mer platt och mer cd-liknande.
Aha - jag hittade officepaketet bland andra skivor med spelbara innehåll.
Mellan Beatles och ipoden låg officepaketet och höll sig undan.
Då var det bara det där med installationen.
Det fungerade inte alls.
Då svor jag för femtioelfte gången. En gång osade det faktiskt kring det ord jag sa.
Jag behöver hjälp. Och det är inte lätt att behöva hjälp. Inte med så känsliga saker som ett officepaket.
Hjälpen kom.
Hjälpen lyssnade.
Hjälpen klappade om datorn.
Hjälpen satte på själva datorn
Hjälpen bad mig logga in.
Hjälpen tog emot mitt inpaketerade officepaket.
Hjälpen började fingra på tangenterna.
Hjälpen kunde inte hålla sig för skratt.
Officepaketet fanns där det skulle.
Det enda som var borta var genvägen.
Va? sa jag.
Sen sa jag
- Du vi berättar inte det här för någon i hela världen. För jag tror ju så gott om själva datorn i utbildningen och jag tror att lärare kan bara de får möjlighet, jag vill ju att ungarna ska ha läptops, mobila läsningar, intäraktiverade spel, läropottaler, framtida språkarenor ... så säj ingenting till någon.
Anne-Marie
Jag började leta reda på mitt officepaket överallt.
Jag letade mest utanför datorn.
Först letade jag på kontoret.
Sedan letade jag i
garderoben, i bokhyllan och i skafferiet för konserver och torra och stapelbara varor.
Det syntes inte någonstans.
Jag letade bland kartonger, lådor och andra paket.
Jag tänkte mig det hela som något vackert och inslaget med röda band och med ett litet kort istoppat - med små vänliga omtankar från mig till dig - men ingenstans fanns mitt officepaket att finna.
Officepaketet var försvunnet.
Jag svor en aning tyst för mig själv.
Som om en svordom kunde besvärja det hela.
Så kom jag på att det inte var ett paket av det större slaget.
Det var mer ett paket av det smalare slaget. Mer platt och mer cd-liknande.
Aha - jag hittade officepaketet bland andra skivor med spelbara innehåll.
Mellan Beatles och ipoden låg officepaketet och höll sig undan.
Då var det bara det där med installationen.
Det fungerade inte alls.
Då svor jag för femtioelfte gången. En gång osade det faktiskt kring det ord jag sa.
Jag behöver hjälp. Och det är inte lätt att behöva hjälp. Inte med så känsliga saker som ett officepaket.
Hjälpen kom.
Hjälpen lyssnade.
Hjälpen klappade om datorn.
Hjälpen satte på själva datorn
Hjälpen bad mig logga in.
Hjälpen tog emot mitt inpaketerade officepaket.
Hjälpen började fingra på tangenterna.
Hjälpen kunde inte hålla sig för skratt.
Officepaketet fanns där det skulle.
Det enda som var borta var genvägen.
Va? sa jag.
Sen sa jag
- Du vi berättar inte det här för någon i hela världen. För jag tror ju så gott om själva datorn i utbildningen och jag tror att lärare kan bara de får möjlighet, jag vill ju att ungarna ska ha läptops, mobila läsningar, intäraktiverade spel, läropottaler, framtida språkarenor ... så säj ingenting till någon.
Anne-Marie
Kommentarer
Trackback