Insikter i det utsiktslösa
ICA-butikens kassakö ringlar vi fram med våra matkorgar och vagnar. Olika är våra medhavda kassar, pengaflödet är olika in och olika ut. Några vänder på varje krona, andra vänder ut och in på fickor för att få ihop det sista - det fattas en femtioöring, andra plockar fram kort efter kort men det saknas täckning för inköpet. Jag har precis haft förmånen att betala mina varor, en blygsam hög av det absolut det nödvändigaste, efter mig en yngre man, han betalar sin vara med kort, och ... ja... ingenting fungerar. Han skäms. Det blir så fjuttigt när det bara handlar om en tjuga och faktiskt inte ha råd. På var sin sida om denna man står vi som genast gör oss beredda. Unisont säger vi - Jag betalar! Detta gav mig en gnutta framtidshopp ... samtidigt som jag vet att ingen ensam kan hjälpa många i samma situation ... men att viljan fanns där.
Jag minns då jag var ensam med tre barn, och hade en ekonomi som alltid bara var på håret. Det var alltid den där sista kronan som besvärade. Det var alltid den där oron över att kylskåpet inte var riktigt välfyllt för en barnfamilj. Mina barn var heroiska hjältar som tystade sina begär efter det där alla andra hade och fick. Hälften av tiden var jag en grötätande studerande som cyklade hit och dit för att inte belasta ekonomin. Inga extra utgifter tålde min ekonomi - men en dag ville också jag fika på ett ställe i stan. Jag beställde kaffe, smörgås och en smaskig chodkladkaka, skulle fira att en tenta var så där god känd som gjorde att jag bara ville hoppa av glädje. Men väl i kassan fanns inte pengarna alls, så det var bara att bita ihop, jag köpte festkaffet och det var bra så. Satte mig vid en tidning, varmkaffet intill. Då plötsligt kommer mackan och chokladkakan till mitt bord, en någon hade köpt det där åt mig, en någon från kön långt bakom. Utan åtbörder ställdes alltsammans vid mitt bord med orden - Jag hade bara en känsla att det där var något viktigt för dig, så jag ville ge dig det! Att gesten var något jag aldrig sedan glömde kanske var det därför jag så beredvilligt kunde göra något likadant för en annan människa. I så fall kan jag bara långt i efterhand konstatera att goda handlingar genererar goda handlingar. Om än i ett leende som man ger någon bara för att man vill skapa lite vänlighet runt omkring sig.
Anne-Marie
Jag minns då jag var ensam med tre barn, och hade en ekonomi som alltid bara var på håret. Det var alltid den där sista kronan som besvärade. Det var alltid den där oron över att kylskåpet inte var riktigt välfyllt för en barnfamilj. Mina barn var heroiska hjältar som tystade sina begär efter det där alla andra hade och fick. Hälften av tiden var jag en grötätande studerande som cyklade hit och dit för att inte belasta ekonomin. Inga extra utgifter tålde min ekonomi - men en dag ville också jag fika på ett ställe i stan. Jag beställde kaffe, smörgås och en smaskig chodkladkaka, skulle fira att en tenta var så där god känd som gjorde att jag bara ville hoppa av glädje. Men väl i kassan fanns inte pengarna alls, så det var bara att bita ihop, jag köpte festkaffet och det var bra så. Satte mig vid en tidning, varmkaffet intill. Då plötsligt kommer mackan och chokladkakan till mitt bord, en någon hade köpt det där åt mig, en någon från kön långt bakom. Utan åtbörder ställdes alltsammans vid mitt bord med orden - Jag hade bara en känsla att det där var något viktigt för dig, så jag ville ge dig det! Att gesten var något jag aldrig sedan glömde kanske var det därför jag så beredvilligt kunde göra något likadant för en annan människa. I så fall kan jag bara långt i efterhand konstatera att goda handlingar genererar goda handlingar. Om än i ett leende som man ger någon bara för att man vill skapa lite vänlighet runt omkring sig.
Anne-Marie
Kommentarer
Postat av: stranger passing by
Ursäkta svordomen men fy fan va underbart! Att det finns så mycket godhet kvar i vårt samhälle! Det här inlägget gjorde min dag.. nej vecka! =)
Trackback