Anne-Marie Körling Blogg

Oskyddat läge

Det lilla barnet har gummistövlar. Ställer sig i regnet, i vattenpölen, trampar försiktigt i vattnet. Jag överlyssnade ett samtal som fick mig att beklaga en värld jag inte kan hantera eller överblicka, inte  heller den slags vuxenhet jag inte förstår mig på. Ett barn står och väntar på in pappa, mamman väntar också. Mamman är arg, besviken, vill hem till sitt hem, för ett högröstat samtal i mobilen, skäller ut den där pappan som svarar i andra änden, och är ofin i munnen.

Det lilla barnet gör en protest som syns i den sloknande huvudet och den alltmer böjda ryggraden:

- Jag känner mig väldigt orolig - men ingen lyssnar.

Då samtalet mellan de två vuxna är över vänder sig föräldern till sitt barn och säger

- Din pappa är en d...... idiot. Han vill inte veta av dig.

Barnet säger med en allt tystare stämma

- Jag känner mig orolig i magen. Det gör ont.

och då tänker jag på den stora ensamheten som omsluter de här föräldrarna och det här barnet. Det är inte rätt att ta ifrån ett barn sin kärlek till någon av föräldrarna, det är inte rätt av någon förälder att inför sitt barn nedvärdera den andre parten. Det är inte rätt. Det lilla barnet skvätter - skvitt-kvätt - med gummistövlarna i vattenpölen. Jag känner mig maktlös, och tänker att jag borde ta hand om situationen, men kan inte då barnet och den vuxne försvinner bort mot trapporna. I regnet syns alla som plötsliga förlorare. Också jag som inte har ett dugg med saken att göra. Eller har jag det?

Anne-Marie

Nu skriver du så här igen som du inte borde göra. Jag kan nästan inte läsa en sån här text utan att bli helt förtvivlad. Jag vet ju hur verkligheten ser ut men inget barn borde få uppleva detta, dessa verbala övergrepp. Det är skit!

Och vad ska man då göra?

Ja, jag vet uppriktigt sagt inte. Något borde man väl säga - men hjälper det barnet?

Det gör ont - och det kan få oss att tänka. Alla till mans måste vi tänka. Inte bara tänka utan göra... man måste kanske hjälpa den mamman till en slags medvetenhet, jag tror inte hon vill någon illa, inte heller pappan, jag tror bara att föräldrarna har glömt av att ord är eviga slag, återkommande livsekon i alla framtida tider, barnet far så illa av alltsammans, också att jag står där som en medaktör och alldeles för tyst... men hur avbryter man ett skeende, hur söker man gå in och bryta av ... jag orienterar mig i frågorna så att jag nästa gång kan agera på något sätt som gör gott av det som är fruktansvärt illa.

Anne-Marie

svårt. ont. tills jag tänker...gott igen. att finna en energi som gör mig hoppfull igen, blir viktigt. att då tänka att nästa gång förstår jag bättre hur jag kan göra..träna hemma på att känna hopp för mänskligheten och att se den vuxnes behov bakom att behöva göra så...svårt men avgörande.

jag tränar massor på detta. går sådär. men hoppet kommer tillbaka och tillbaka.

allt gott marie

Personligen tycker jag att man inte bara har rätt att agera, starkare, man är skyldig att göra så. Det handlar om civilkurage. Vad har vi att förlora i den här situationen? Värsta scenariot är att få en utskällning av idiotmamman, hu, så hemskt! Den bjuder jag på. Inte bara i den här situationen, utan i alla upplevelser av orättvisa i dess bredaste bemärkelse blir vi alla annars ständigt förlorare. Här: mamman som kan sprätta iväg i sin ilska, barnet som får ont i magen utan att någon lägger något värmande på det onda, och åskådaren som får en diffus smak av sorgsenhet, uppgivenhet och kanske feghet i munnen.

Hej Maria,

Det är självklart så att man ska lägga sig i, men man behöver strategier för att göra så. Det tänker jag att vi alla ska utveckla. Mamman behöver hjälp att tackla sin frustration och ilska men också i hur hon ska värdera sig själv i förhållande till sitt barn, och dessutom förvalta att det är ett gemensamt barn, att pappan ska få vara just pappa även då han är frånvarande, som i detta fall. Jag hade nog ingripit om jag bättre stod rustad, jag tvingades och deltog i´något jag inte kunde tänka klart kring. Jag vill inte skada detta barn, inte heller mamman, men det krävs en förbearbetning som jag tänker är oerhört viktig för alla och envar. Mod fattas inte, snarare förståelse på rätt sätt. Anne-Marie