Ungar i sammanhang
Ungar som ingår i sammanhang vandrar fritt in och ut i detta. I stora sammanhang där man inte fokuserar ensidigt på barnets närvaro är barnet mer fritt. Barnet kommer och går i egen takt. Jag minns mina barndoms middagar, eftersittningar med kaffet och kakan inne i den salong man intog detta i. Där satt de vuxna och talade om ditten och datten. Under middagarna talade man om annat än ditten och datten. Mina öron lyssnade ömsom på det och ömsom på något annat. Plötsligt satt man och lekte, gjorde miner och grimaser över köttbullarna eller söndagssteken. Någon liten en på andra sidan bordet, inklämd mellan två vuxna som var djupt inne i sina diskussioner, svarade med att himla med ögonen.
Små subtila lekar.
När middagen var över kunde man komma och gå lite som man ville. Ibland var det spännande att titta på hur vuxna gjorde då de samtalade, hur yviga de blev då de var intresserade, hur allvarligt det var med olika saker och ting eller hur skrattet tog vid. Ibland stod jag intill min morbror som beskyddande lade en hand över min axel, fortsatte sin spännande berättelse om hur isbjörnar faktiskt anföll människor eller hur saker och ting absolut inte skulle sopas under några mattor, eller mosterns glada utrop att hon faktiskt inte tycker om barn!
- Jag tycker inte om barn!
Då tittade man på hennes ansikte. Man visste att det stämde precis. Men det bekymrade inte någon av oss som gick under detta epitet. Man behöver en människa som avviker ordentligt. I det stora sammanhanget är det mesta tillåtet. Så var det där jag var. Om samtalen tystnade, diskussionen gick mot något slags gemensamt och överenskommet fick någon fnatt och bröt in med en åsikt som stack långt utanför det förväntade. Så var diskussionen i full gång igen.
Jag var idel öra.
- Hon har öron som grytlock, sa man. Det var nog sant. Vem ville missa ett endaste ord!
Anne-Marie
Kommentarer
Trackback