Anne-Marie Körling Blogg

Kiosklitteratur, smågodisorden och barndomsinköpen

Det slog mig att genren KIOSKLITTERATUR inte har använts på länge. Kanske visar det att distributionen av böcker har förändrats. Jag ser inte heller så många kiosker snarare små affärer eller bensinstationer.

Jag längtar efter en plats där barnen stod i  led för att handla för den där endaste femtioöringen (finns snart inte heller längre) och suktade efter vad att köpa. Den tålmodige men en aning stränge kioskhandlaren pillade ned sega råttor - en röd! - i den lilla och mycket smala påsen gjord för smågodis. Jag stod på tå och pekade. Jag var ett barn. Nådde nästan upp till tredje radens karameller om jag sträckte mig ordentligt. Annars fick man försöka förklara och alla de begrepp som man tränade in för att få det där exakta godiset som redan hade gjort att det vattnades i munnen. Tänk att vara den där kioskfarbrorn eller tanten - vilken koll de måste ha haft. På kvarterets ungar. På hur ofta man var där och hur mycket man lärde genom att handla på riktigt och försöka styra kioskfarbrorn i den riktning man ville. Det var ord runt en kiosk det.

Det var så mycket man lärde sig som barn.
Stå i kö.
Sätta ord på.
Förundras över elaka tanten som trängde sig förbi oss små.
Hur mycket man fick för en krona.
Hur mycket man önskade att man fick för två kronor.
Hur man kunde få godis gratis om man frågade artigt - finns det något trasigt godis så tar jag gärna emot det!
Och alla namn man döpte godisarna till - flygande tefat, sura gubbar, trollpulver - och hur mycket ord allt godis genererade.

Jag längtar tillbaka till min kiosk. Jag önskar att alla ungar fick stå där med en peng, i väntan, i längtan, och få ge ord åt det som smakade gott i munnen.

Anne-Marie