En samtidsspaning signerat mig själv
Idag har jag promenerat runt och spanat.
Hur ser det egentligen ut?
Jag var i det stora varuhuset. De håller på att göra iordning och flyttar om. Det sker nästan obemärkt. Får ju inte störa försäljningen. Men det är så få kvar av de mänskliga. Jag kommer på mig själv med att räkna hur många anställda jag ser... och jag inser att de var långt färre än vad jag kunde minnas sedan tidigare. Det känns väldigt ensamt. Syns att det är så. Människorna går där, köper och fyller på sina tomrum.
Jag var i också i den stora bokhandeln. Söker en speciell bok. Den finns inte i den tidigare så välsorterade bokhandeln. Det finns heller ingen att fråga där jag är. Jag hittar faktiskt ingen. Det finns en datorterminal där man kan söka via nätet, men då är man ju förpassad till en annan försäljning, och då kan jag lika gärna sitta hemma och göra. Jag längtar en aning efter det där mänskliga. Rösten, ljuden av en fråga, och hänvisningen eller i bästa fall den gemensamma promenaden till tröjan eller boken. Här är det lite mindre ensamt, människor när sig i sina inläsningar och plockar med sig böcker av sina vänförfattare. Jag letar efter en bok om konflikter och lärande. Det finns inte någon sådan bok.
Nu kan det vara för att jag är ensam som jag tänker och reflekterar så här. Men jag tror att den ekonomiska besparingen faktiskt sopar rent i våra butiker. Priset är ganska så högt. Det syns i det mänskliga. Personal försvinner, vi blir hänvisade till oss själva.
Men... vi behöver varandra. Leenden, rösterna, smakprovsråden - inte bara pengaklirret och den nya tröjan.
Jag tar bussen hem. En liten familj kliver på. Frågar busschauffören om hjälp, men han har bråttom och folk bakom pressar fram och på den lilla vilsna familjen. Vilset kliver familjen på den buss jag så ledigt hittar hem med. Jag hinner uppfatta deras fråga, och inser att de är i färd med att åka vilse och bort ifrån själva målet. I själva verket klev de på där målet var och for en station längre bort från den plats de sökte sig till. Så jag tar ton, högt och ljudligt, hänvisar rätt, och då gör fyra andra resenärer samma sak. Då familjen kliver av vinkar vi alla hej då, hänvisar familjen att öppna bussdörren själv, alltså trycka på den knapp som finns för oss inbitna bussresenärer. Det finns ingen annan service än den man själv skapar.
Då mannen intill mig ska kliva av tycker han att det var så trevligt att jag pratade... och sa...
- Kan du inte säga till mig också, så där vänligt och glatt, att jag också ska trycka på knappen så att bussdörren öppnas...
Då gjorde jag det.
På vägen hem kom ensamheten smygandes som en lömsk varg. Grrrrrr, morr, wroaooorrrr vrålade den.
Då tittar jag upp över fönsterraderna.
Där sitter den gamla kvinnan i fönstret. Där brukar hon sitta.
Jag vinkar. Jag ler.
Vi behöver varandra vi människor.
Anne-Marie
Kommentarer
Trackback