Anne-Marie Körling Blogg

UTTRYCK

Det är en aning rörande, faktiskt tänker jag så då jag läser:

I över hundra år har hänsynen till den kommunikativa ändamålsenligheten varit språkvårdens kanske främsta rättsnöre. Denna hänsyn kallas också den funtionella normen, läser jag i Språkriktighetsboken, Norstedst Akademiska Förlag 2005

För att texten ska bli just detta behövs det faktiskt en hel del:

Läsaren ska uppleva sig säker.
Läsaren ska förstå vad skribenten vill ha sagt.
Läsaren måste förstå det övergripande sammanhanget.
Läsaren bör inte komma vilse i alltför många tvetydigheter.

En text ska produceras, läsas, tolkas och kanske läras in.
Skribenten måste alltså öva sig i det omvända - vara läsare av sin egen text.
Detta är nog en viktig sak att fundera på då vi undervisar i skolan.
Mina små noteringar visar också att skribenten måste förhålla sig läsaren.
Omsorga om läsaren.

En text som är lätt att producera är för den skull inte lätta att förstå, och går den inte att förstå så kan den knappast läras in. Därför uppkommer väldigt lätt konflikter mellan skriven text, tolkningen och inlärningen. Det kan också vara viktigt att undervisa om.

Ja, lite tänkar kring det jag läser.

A-M

Jag tycker det här är svårt! Det blir nästan lättare att utgå från det omvända - att missförståndet är regeln men att i enstaka undantag kan verkligen kommunikation förekomma.



Jag läste en bok om "ny retorik" av Chaim Perlman som menar att vi måste föreställa oss någon form av mottagare för att tro på det meningsfulla i att sända ut budskap. Jag tror han kallade det för "generellt auditorium" och var en sorts räddningsplanka för att inte haamna i relativism (allt är lika sant) eller idealism (vi kan beskriva verkligheten på ett objektivt sätt.



Själv är jag nog en sådan där tolkningsromantiker som blir uppriktigt glad när jag upptäcker att orden har slagit an någonting hos mottagaren. Men om jag lägger för stor vikt vid läsaren förlorar jag mig själv.



Kanske...