Puh, glädje skapar händelser...





Glad i hågen sprang jag runt i min fåra,

stolt som en gråsparv över att ha lärt mig springa denna sommar,
över stock och sten, upp i tallar och nedför dem, uppförsbackar tar jag i fyra kliv,
nedförsbackar tävlar jag med fjärilarna som flyger strax intill. Idag log jag hela rundan.

En man jag sett några gånger kom löpande emot mig.
Lika glad var han. Så är det med rörelser.
Man blir glad.

- Får jag fråga en sak, hejdade han mig med och saktade in sina steg.
- Inga problem, sa jag, jag kan allt om bärfisar, mördarsniglar och getingar - det är bara att ta hårspräj, så stelnar de på en gång, småmös jag och strök joggarsvetten ur pannan.

- Om du vill gå ut och äta middag med mig?

Ganska mållös blev jag, trots att det handlade om mat. Stod och trampade på ett och samma ställe i en oändlig evighet. Tror jag dödade några pissmyror faktiskt. Ska se efter imorgon -  lovar att sätta upp ett litet plakat om att det var jag (med bild) som trampade omkring och dödade skogsmyror - Jag fann inte något direkt svar på frågan;

- Jag är liksom 51 år, svarade jag, som om det skulle räcka.
- Och! Vill du äta middag med mig? trampade han också vidare för att hålla ångan uppe. Ingen som springer vill tappa farten.
- Mprfffpppnnnnejjjjjj! svarade jag så otydligt jag kunde.
- Fundera på det. Jag frågar igen nästa gång vi springer in i varandra, sa den stilige joggaren och försvann med raska steg.

Då tänkte jag - springer in i varandra? Vad jag vet har jag parerat varenda löpare. Jag har sprungit förbi. Utan att krocka.

Då jag kom hem åt jag direktplockade omogna sura rönnbär!

Anne-Marie,

som blev ofantlig glad över Pluras kommentar i bloggen idag, och Erikas fråga om jag kunde skriva lite för henne. Plura tack. Och Erika - självklart!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback