Anne-Marie Körling Blogg

Intervju imorgon...

blev uppringd för en intervju i ett ämne som fick igång mig så det sprakade till. Och i ett annat forum och sammanhang. Det tog ungefär 12 sekunder för att jag skulle komma igång, få igång alla hjärnans lyckonervceller och innovationstrådar, och bli mycket välformulerad och grundligt fundersam över ett jätteområde där skolans roll alltid kommer att vara avgörande för hur det hela kommer att utvecklas. Nu skulle jag vilja kasta ut tusen frågor till er, men med hänsyn till frågeställarens ingång i ämnet håller jag tand för tunga (vilket underbart uttryck) och kastar ut alla frågor inför framtiden...



Det som slår mig, det som glädjer och inspirerar mig, det är att få just frågor. Frågor som bygger på att frågeställaren vet något och vill utveckla detta något. Frågor är till för två, tre och flera. Jag tror att jag älskar frågorna mer än svaren. Svar är så ointressanta och slutgiltiga. Det är påståenden också. Men frågorna!

Jag har skrivit fyra stycken häften med olika frågor till pedagogiska diskussioner. Då jag tittar på mina mängder av frågor tänker jag att själva svaren skulle vara lika många, alltså till varje fråga. Jag gillar frågan men inte svaret. Svaret är liksom nålsögat... frågan kommer aldrig riktigt ringas in och komma igen. Kanske lite i närheten av... men ett svar ska generera nya frågor...

Hej hopp vilken glad människa jag blev ...
och oj så jag ser fram emot morgonens samtal.

Anne-Marie

Jag gläds med dig och med den som ska få intervjua dig.