I denna ensamhet
Ensamheten är inte så ensam. Man har sina minnen. De söker upp oss. I allt jag tar i finns något omslutet och inneslutet. Ett minne av någon, något och kanske en plats. Då mina minnen söker upp mig är jag i stort sett väldigt välkomnande.
- Hej du lilla minne, tänker jag.
- Äh, det gör du ju inte, det hittar du ju på medan du skriver...
- Ja, men gör det någonting...
- Nä men skriv som det är, hur är det med dina minnen...
Jo det är så här. Ett minne dyker upp. Kanske för att man håller just i den saken som sätter fart på minnet. Sen är det fullt upp för minnet att rumstera och stöka till allt annat som finns i minnesbanken. Något annat pluppar upp, och så något annat. Jag är rädd om de saker jag har starka minnen till. Men oftast är det inte sådant som andra betraktar som värdefulla. Oftast är det ett kvitto, en bildserie från en sådan där fånig apparat vid tunnelbanespärrarna, ni vet där man tar sina billiga och snabba passfotografier. En gång baxade jag in mig själv, mina barn och en stor hund, vi skrattade så vi kiknade, hunden tog nästan allt utrymme. En annan gång satt jag ensam i en sådan där bur, blixtrarna for av som skott, och jag blev jätterädd och helt onaturlig, en annan gång var vi två som satt där och tryckte... och rätt som det var blixtrade det till och vi visste att nu var vi förevigade i en otrolig förvåning. En gång satt jag där med min bror, vi såg syskonlika ut, han vinkade nästan genast av mig och for hem till sig. Det var några minnen. Jag samlar på fotografier från billiga passkortsautomater. Sen samlar jag på ord också. Men då ska de vara vackra och fina.
Tack Tomas Tranströmer ännu en gång. Jag vet inte hur ofta jag tackar dig. Men dina ord är alltid där då jag behöver dem.
Anne-Marie
- Hej du lilla minne, tänker jag.
- Äh, det gör du ju inte, det hittar du ju på medan du skriver...
- Ja, men gör det någonting...
- Nä men skriv som det är, hur är det med dina minnen...
Jo det är så här. Ett minne dyker upp. Kanske för att man håller just i den saken som sätter fart på minnet. Sen är det fullt upp för minnet att rumstera och stöka till allt annat som finns i minnesbanken. Något annat pluppar upp, och så något annat. Jag är rädd om de saker jag har starka minnen till. Men oftast är det inte sådant som andra betraktar som värdefulla. Oftast är det ett kvitto, en bildserie från en sådan där fånig apparat vid tunnelbanespärrarna, ni vet där man tar sina billiga och snabba passfotografier. En gång baxade jag in mig själv, mina barn och en stor hund, vi skrattade så vi kiknade, hunden tog nästan allt utrymme. En annan gång satt jag ensam i en sådan där bur, blixtrarna for av som skott, och jag blev jätterädd och helt onaturlig, en annan gång var vi två som satt där och tryckte... och rätt som det var blixtrade det till och vi visste att nu var vi förevigade i en otrolig förvåning. En gång satt jag där med min bror, vi såg syskonlika ut, han vinkade nästan genast av mig och for hem till sig. Det var några minnen. Jag samlar på fotografier från billiga passkortsautomater. Sen samlar jag på ord också. Men då ska de vara vackra och fina.
Tack Tomas Tranströmer ännu en gång. Jag vet inte hur ofta jag tackar dig. Men dina ord är alltid där då jag behöver dem.
Anne-Marie
Kommentarer
Trackback