Anne-Marie Körling Blogg

Frågeformulär till mig

Den vanligaste frågan jag får
- Hur hinner du?
- Jobbar du jämt?

Jag tycker inte om de frågorna. Det finns något negativt i dem. Men jag kan vara känslig. Jag går genast i försvar. Det jag försvarar är min rätt att få göra det jag vill och det som berikar mitt liv. Oftast är det så att det jag gör inte påverkar någon annan än just mig själv. Om jag skulle hindras skulle mitt liv bli fattigt och innehållslöst.

Men svaren då?
Hur jag hinner?

Alltså - huvudet har jag med mig. I mitt huvud finns ett tänk. Oavsett om jag skriver så tänker jag. Oftast har jag skrivit något som jag tänkt ut i förväg. Själva skrivandet går ofta på några minuter. Det tar inte mer tid. Jag ser inte mycket på TV, vilket betyder att jag har mycket mer tid än om jag satt av tiden framför en TV. Jag skriver om sådant jag finner i min absoluta närhet. Jag har skrivit dagligen sedan jag var nio år. Att jag skriver i en mer öppen form, som här i en blogg, än en skrivbordslåda och en stor anteckningsbok är alltså det som skiljer det jag gjorde innan mot det jag gör nu.

Min blogg innehåller fotografier jag tar. Jag kan omöjligt bo vid min dator då jag dagligen tillför bloggen nya fotografier. Det betyder ju att jag är en aning rörlig. Jag gör alltså annat. Promenerar och ser mig omkring. Fikar med människor, läser böcker, tidningar och springer runt för att röra mig mer motionerande.

Jag har alltid idéer om saker och ting. Alltid. Så har mitt liv sett ut. Jag har aldrig bara gjort något. Min mamma berättade att hon hade ringt hem från arbetet och jag hade sommarlov. Jag var nio år.

- Vad gör du Anne-Marie? frågade hon.
- Jag skapar! sa jag.

Det var så jag såg på hemmets städning. Som ett skapande.
Det säger mer om mig än något annat, om jag nu ska vara privat.
Jag är nog alltid skapande. Och det är helt ofarligt.
Det betyder att jag vänder och vrider på det dagliga.
Lägger till mina funderingar och ... tja... skapar något.

Om jag inte fick göra det här... så skulle jag känna mig infryst.
Och det skulle inte vara bra.

Anne-Marie

som inte förstår att man ständigt måste besvara den här frågan.

Det är så underbart hur du, något motvillig, förklarar Dig! Man är tacksam för att Du skapar jämt. Något kan man lära sig utav det ...kanske, börske! Man har skapat et ord.



Ha en fortskapande dag!

Tack Jesus. Jag får frågan så ofta, och den beklämmer mig. Anne-Marie

Underbart att det finns fler passionerade.



Får också denna fråga. Och vad värre är, att jag i samtalet blir triggad och drar i väg åt ett håll som inte är ämnet för dagen. Då blir omgivningen riktigt frusterad, speciellt sekvensmänniskorna (de som bara kan göra en sak i taget). Vet inte hur många gånger jag fått höra, hålla mig till ämnet.



Det är ju i dynamiken i dialogen med andra framåtskridandet föds för mig....



Samtdigt är det väl så att får man jobba med det som är ens "hobby" hinnar man mycket. Man jobbar ju inte.....



Framför ett mer passionerat yrkesliv...

En ytterligare reflexion.



Har med åren också kommit fram till att frågan borde vändas mot frågeställaren. Den som ställer den spelgar en avund över prestation de själva inte klarar, men önskar de hade.



Har med åren börjat betrakta sändaren och frågan, vad säger det om sändaren och inte mig....

Hej ni besvarande och bejakande. Jag tackar också för den lilla mailskörd jag mottog i privat form. Jag får frågan - ofta ställd för att ställa mig mot väggen - inte för att ställa mig frågan. Kanske är det någon slags avundsjuka... men jag gilla inte den heller, jag gillar inte begränsningarna. Men då jag får frågan om och om igen, så syns det mig angeläget att värna mig själv. Jag är engagerad, jag tycker om saker och ting, och så länge jag gör det och detta inte skadar mina närmaste så låt mig vara, gå vid min sida, eller vänd om och gå till något annat håll. Jag bjuder in, kom med eller säg nej, jag tvingar inte... och så är det. Om ingen brann så vore det rätt mörkt, och när någon brinner det lilla minsta, så varför släcka lågan, man kan krypa närmare ljuset och se vad som faktiskt finns i det upplysta skenet...

Allt gott ni alla, och tack för att ni låter mig vara just det jag är...

Med varma hälsningar

Anne-Marie

Jag tycker det tar längre tid att låta bli!



Framför allt så måste jag gå och fundera på varför jag inte gjorde det jag ville....