TIDEN och INNEHÅLLET i klassrummet
I UR I love språk visas hur man kan börja en lektion, en dag och ange en ton av igångsättande. Jag ska utveckla mina tankar här, och hänvisar till programmet som snart finns att se på nätet I LOVE SPRÅK hur man startar en språklektion. FÖRST HANDLAR DET OM UNDERVISNINGSTID och TIDEN MED INNEHÅLL
Bakgrund till mina tankar
Min grundtanke är att eleven måste få tillgång till den tid skolan ger och har till utbildning.
Utbildning är en möjlighet för eleven och tiden är gemensam för alla i klassrummet.
Jag har undervisningstid och den vill jag förvalta fullt ut.
Låt säga att jag har 28 lektionstimmar i min klass.
Dessa ska räcka till samtliga ämnen och skapa progression för samtliga mina elever.
Jag har haft skolstartsbörjor som tagit upp till 45 minuter innan lektionen tagit form. Det är de gånger jag fått nya klasser eller vikarierat som jag börjar att undersöka hur min tid kan tas i anspråk. Jag förskräcks då jag märker att eleverna inte alls gör någon skillnad eller förhåller sig till att det som sker i klassrummet betyder något för dem. De är liksom bara där. Och de behandlar läraren och situationen som om den inte angick dem. Det är inte elevernas fel utan måste bli en pedagogisk fråga för läraren. Det är tufft men så är det.
Jag har börjat med att se hur lång tid en lektion får ta i anspråk innan läraren kan börja. Jag klockar tiden helt enkelt. Gör detta en vecka för att få något att undersöka. Jag har märkt att det är väldigt mycket tid som går åt till absolut ingenting. Då menar jag verkligen ingenting. Eleverna vet att de inte förväntas uppföra sig illa men de har inget att rikta sig mot. Eleverna är små och är orienterade mot händelser och aktiviteter. Men ur ett demokratiskt perspektiv så förlorar alla mycket av min undervisningstid - och jag vill undervisa maximalt - och i olika konstellationer. Det betyder absolut inte att eleverna ska vara knäpptysta och sitta still men jag behöver en inledning som anger tonen.
I en klass blev det så här
Efter en veckas klockad tid i en klass jag tog över - upptäckte jag att fem - sex timmar gick åt till absolut ingenting. i VECKAN. Jag var därför tvungen att fundera över hur jag skulle få ordning på den här klassen - inte genom att skälla på dem, kräva ordning utan att ha något att ge - utan genom att pedagogiskt erbjuda något annat än stök, bråk, skäll och olustiga möten för - ja faktiskt alla i klassrummet.
Jag har helt enkelt inte råd att förvalta tiden på detta vis. Det är heller inte demokratiskt.
Min pedagogiska tanke blir då att jag ska skapa något annat för eleverna. Därför redovisade jag för mina elever hur mycket undervisningstid jag hade - hur mycket som veckans tid erbjöd dem - samt hur mycket jag noterat hade försvunnit och att jag ville ha hjälp av mina elever att skapa bättre förutsättningar för min undervisning och hur de tänkte om den här tiden som försvann till allt annat.
De elever jag gjort detta för har plötsligt fått insikter om att jag är där för dem, och att jag har ett uppdrag att ge, skapa och utveckla dem och här är tiden jag har kvar. De ser plötsligt något som de tycktes vara omedvetna om.
Jag straffar inte heller utan gillar situationen. Hur gör vi med tiden som är kvar? Jag måste få hjälp att tänka om och jag känner stress för allt vi ska få in under de här kvarvarande timmarna. Mina elever måste få veta.
Nåväl - låt oss förvalta den tid som blir kvar då svarar jag mina elever. Hur ska vi förvalta den?
Jag erbjöd sedan ett förslag där vi långsamt reducerade den där bortkastade tiden till ett minimum. Eleverna gick med på detta nästan omedelbart. Vi gick gemensamt igenom hur långt tid en samling skulle kunna ta och hur mycket tid vi behövde till att komma till ro i en samling. Eleverna sa ungefär tre minuter. Därefter kan du börja, menade man. Det blev aldrig mer än tre minuter - oftast knappt en. Eleverna började själva klocka tiden, vilket var helt ok för förslaget var deras och inte mitt, jag hade min text - mitt anslag - mitt givande och min pedagogiska omsorg om dem. Det räckte för mig.
Jag är inte en lärare som straffar, jag vill ge och sätta igång. Om det blir mer än tre minuter så vet eleverna att det är för mycket och tar ansvar för det NÄSTA gång. Här och nu sätter vi igång.
Så öppnar jag boken - och lektionen är igång - och det är trevligt för alla.
__________________________________________________________________________________
Jag gör INTE detta:
- pratar om oväsentligheter
- korrigerar de som gör fel
- tar närvaro
- talar om hur lång tid det tar innan de sitter stilla
- är oförberedd själv
- pratar om gårdagens olustsaker
- bråkar om närvaro
- uppmärksammar för sen ankomst
- låter eleverna komma in vind för våg
____________________________________________________________________________________
Anne-Marie
Bakgrund till mina tankar
Min grundtanke är att eleven måste få tillgång till den tid skolan ger och har till utbildning.
Utbildning är en möjlighet för eleven och tiden är gemensam för alla i klassrummet.
Jag har undervisningstid och den vill jag förvalta fullt ut.
Låt säga att jag har 28 lektionstimmar i min klass.
Dessa ska räcka till samtliga ämnen och skapa progression för samtliga mina elever.
Jag har haft skolstartsbörjor som tagit upp till 45 minuter innan lektionen tagit form. Det är de gånger jag fått nya klasser eller vikarierat som jag börjar att undersöka hur min tid kan tas i anspråk. Jag förskräcks då jag märker att eleverna inte alls gör någon skillnad eller förhåller sig till att det som sker i klassrummet betyder något för dem. De är liksom bara där. Och de behandlar läraren och situationen som om den inte angick dem. Det är inte elevernas fel utan måste bli en pedagogisk fråga för läraren. Det är tufft men så är det.
Jag har börjat med att se hur lång tid en lektion får ta i anspråk innan läraren kan börja. Jag klockar tiden helt enkelt. Gör detta en vecka för att få något att undersöka. Jag har märkt att det är väldigt mycket tid som går åt till absolut ingenting. Då menar jag verkligen ingenting. Eleverna vet att de inte förväntas uppföra sig illa men de har inget att rikta sig mot. Eleverna är små och är orienterade mot händelser och aktiviteter. Men ur ett demokratiskt perspektiv så förlorar alla mycket av min undervisningstid - och jag vill undervisa maximalt - och i olika konstellationer. Det betyder absolut inte att eleverna ska vara knäpptysta och sitta still men jag behöver en inledning som anger tonen.
I en klass blev det så här
Efter en veckas klockad tid i en klass jag tog över - upptäckte jag att fem - sex timmar gick åt till absolut ingenting. i VECKAN. Jag var därför tvungen att fundera över hur jag skulle få ordning på den här klassen - inte genom att skälla på dem, kräva ordning utan att ha något att ge - utan genom att pedagogiskt erbjuda något annat än stök, bråk, skäll och olustiga möten för - ja faktiskt alla i klassrummet.
Jag har helt enkelt inte råd att förvalta tiden på detta vis. Det är heller inte demokratiskt.
Min pedagogiska tanke blir då att jag ska skapa något annat för eleverna. Därför redovisade jag för mina elever hur mycket undervisningstid jag hade - hur mycket som veckans tid erbjöd dem - samt hur mycket jag noterat hade försvunnit och att jag ville ha hjälp av mina elever att skapa bättre förutsättningar för min undervisning och hur de tänkte om den här tiden som försvann till allt annat.
De elever jag gjort detta för har plötsligt fått insikter om att jag är där för dem, och att jag har ett uppdrag att ge, skapa och utveckla dem och här är tiden jag har kvar. De ser plötsligt något som de tycktes vara omedvetna om.
Jag straffar inte heller utan gillar situationen. Hur gör vi med tiden som är kvar? Jag måste få hjälp att tänka om och jag känner stress för allt vi ska få in under de här kvarvarande timmarna. Mina elever måste få veta.
Nåväl - låt oss förvalta den tid som blir kvar då svarar jag mina elever. Hur ska vi förvalta den?
Jag erbjöd sedan ett förslag där vi långsamt reducerade den där bortkastade tiden till ett minimum. Eleverna gick med på detta nästan omedelbart. Vi gick gemensamt igenom hur långt tid en samling skulle kunna ta och hur mycket tid vi behövde till att komma till ro i en samling. Eleverna sa ungefär tre minuter. Därefter kan du börja, menade man. Det blev aldrig mer än tre minuter - oftast knappt en. Eleverna började själva klocka tiden, vilket var helt ok för förslaget var deras och inte mitt, jag hade min text - mitt anslag - mitt givande och min pedagogiska omsorg om dem. Det räckte för mig.
Jag är inte en lärare som straffar, jag vill ge och sätta igång. Om det blir mer än tre minuter så vet eleverna att det är för mycket och tar ansvar för det NÄSTA gång. Här och nu sätter vi igång.
Så öppnar jag boken - och lektionen är igång - och det är trevligt för alla.
__________________________________________________________________________________
Jag gör INTE detta:
- pratar om oväsentligheter
- korrigerar de som gör fel
- tar närvaro
- talar om hur lång tid det tar innan de sitter stilla
- är oförberedd själv
- pratar om gårdagens olustsaker
- bråkar om närvaro
- uppmärksammar för sen ankomst
- låter eleverna komma in vind för våg
____________________________________________________________________________________
Anne-Marie
Kommentarer
Postat av: Lotta
Det är fantastiskt ändå vad ungar vill. Om de ges ansvar, så tar de det.
Har du länken till programmet? Jag hittar det inte :(
Lotta
Trackback