Anne-Marie Körling Blogg

En snickare kan en hel massa saker som inte jag kan. Orden som omger en snickare omger inte mig. Snickaren ber mig hämta hammaren och jag klarar det med glans men det är också nästan allt. Då snickaren är borta och jag själv ska göra använder jag mina redskap efter min tro hur de ska användas. Jag behöver något smalt och jag tar till vad som helst som har en smal form. Jag kan slå in spikar med det mesta. Jag väljer skruv och spik efter tillgång inte efter väggens mottaglighet eller vilja att behålla spiken på sin plats. Jag har heller inget tålamod. Kort sagt jag har ingen kunskap om. En verktygslåda är saker utan ord. Att jag saknar orden visar också att jag inte kan. Gemenskapen med det faktiska praktiska kunnandet handlar om att jag också har orden för sakerna och för själva handlingen.

Då snickaren kommer och tittar på vad att göra ser snickaren genast min framfart. Det syns att jag använt fel redskap och fel material. Den som kan vet. Men det är skillnad på att vara kunnig och handskas med sin kunskap i förhållande till den som gladeligen gör och prövar och inte riktigt kan. Den som är den kunnigare kan ge den ännu icke kunnige en kraftfull tillrättavisning och en nedvärderande bedömning om arbetet, eller vara den som ser att viljan finns och därmed med varsamhet försiktigt säga

-Härligt, vet du, nu ska du få se hur jag gör... hämta xxx (- ????? Vad är det?  Hur ser den ut?) ur verktygslådan så får du vara med och titta och under tiden jag gör ska jag berätta varför jag gör, hur jag gör och syftet med alltsammans under det att jag gör. Är du med?


Anne-Marie,
som myntat begreppet TEACHING BY DOING