EFTER ROTFYLLA - HELT IKOGNITO
Min glädjeskuttardag försatte mig hos tandläkaren. Min tandläkare är en vän, men styrkan i vänskapen prövas vid en rotfylla. Jag försökte skratta till faktum att min tand behövde rotfyllas (vilket smärtsamt ord tänker jag under det att bedövningen försvunnit och käken har en tendens att falla ned i en slags rotfyllartyngdansiktsdrag). Jag tänker att jag ska vara ikognito hela denna dag.
Väl rotfylld (måste använda ordet mycket) springer jag från tandläkaren, tvärs över gatan, in på bageriet. Bageriet har två kunder som står i beredskap att köpa gott,gott,gott bröd av det sötare slaget... då en av personerna vänder sig om
- Nämen, Anne-Marie!
Då är jag ju inte längre ikognito. Jag står där med min tjocka kind och min finurliga uppsyn, i färd med att försvinna bort ifrån det publikala... då den läraren jag föreläst inför ger sig tillkänna.
- Jag vill vara här inkognito, skrattar jag och läspar fram några meningslösa förklaringar om en just rotfylld tand, behovet av en söt bulle och svart kaffe ... och så blev det med den saken.
Jag ska aldrig mer rotfylla en tand.
Det är kontentan av denna historia som jag dessutom lovade den geneveplacerade utlandssvenskläraren att skriva. Det var hon som var i bageriet och så här blev fotografiet hon tog. Nu är löftet infriat.
Anne-Marie
Kommentarer
Trackback