POJKSPOLING...
Flickspoling... det säger man aldrig.
Men igår hörde jag en lycklig 18-åring säga - jag är en flickspoling.
Jag undrar över ordets ursprung.
Spoling.
Spole kan jag tänka mig... något man spinner vidare på.
Vilket jag genast behöver göra. Spinna vidare.
Jag måste göra en ordbokspromenad i ordet pojkspoling.
P O J K S P O L I N G
Pojkspoling förklaras i min ordbok som en besvärlig pojke.
Vilket ordet Spoling också beskriver - Spoling är en oerfaren ung man som anses ouppfostrad.
Pojke förklaras som ej fullvuxen av manligt kön ofta med tonvikt på egenskaper som käckhet, oräddhet, bråkighet... varpå min ordbok hänvisar till det lite, vad jag trodde, vänligare ordet gosse, vilket inte alls betyder samma sak som pojke. Där förklaras ordet med ung pojke med tonvikt på barnslighet och bortskämdhet.
Pojkspoling är således två ord som sammanfattningsvis betyder samma sak. När man säger pojkspoling har man i ett enda svep sagt vad man tänker dubbelt upp.
Men jag blir lite lycklig över det mer neutrala ordet kille. Kille är en pojke men används också om en vuxen man. Och ordet har inga andra hänvisningar, men lämnar istället en användarförklaring - Hon ska träffa sin kille ikväll.
Anne-Marie
Intressant tanke! Att fundera över hur man benämner, och utifrån det också värderar, någon är ganska intressant. Visst är det viktigt att språket erbjuder valmöjligheter för att kunna precisera, men samtidigt kan det också användas till att tvinga på karaktärsdrag som vi inte alls håller med om själva. Som du skrev är ordet kille en neutral form av "någon av hankön" (kön är för övrigt också ett sånt där svårt ord) och har inte nödvändigtvis någon koppling till åldern. Min svärmor, nybliven pensionär, träffar ofta sina tjejkompisar över en bit mat eller en golfrunda. Först skrattade jag åt hennes ordval, för att i nästa stund stanna upp och fundera... Ja, just det. Varför skulle inte de kunna vara tjejer?
Jag litar inte alls på ordböcker och ser inga dolda undermeningar i ordet pojke. Kanske är det så att män (i likhet med bögar och negrer) måste erövra rätten attt använda ord som har smutsats ner av andra och ge dem en positiv laddning.
Jag tror att pojkaktig charm är möjlig att förena med moget ansvarstagande.
Och jag tycker nog att "pojkvän" är aningen mer personligt än det mer instrumentella "kille" som i min värld alluderar utbytbarhet?