Anne-Marie Körling Blogg

ÖMTÅLIGA KONSTNÄR

Jag var på en mycket välbesökt konstutställning i Edinburgh i söndags. Den var så välbesökt att man nästan bad om ursäkt över att den inte skulle fortsätta visas. Vi flockades där inne i konstsalen. Vi gick i ett liv. Vi gick i en konstnärs totala öppenhet och nakenhet. Allt var öppet, delgivet och utvikt. Det var en konst att gå där. Hålla sina egna känslor i styr. Rikta sig mot konstnärens inre... och ta emot... utan att försvara sig. Jag gick med min dotter. I ett av rummen stannade vi båda upp. Det var allmänt känt att man kunde börja gråta härinne. I något slags famlande föll vi gråtande i varandras armar. Vakten vände sig ifrån, han tog några steg tillbaka. Mitt i rummet stod vi. Som om vi vore en installation. Kanske var det så. Kanske visste konstnärinnan att vi - vilka vi nu dessa två var - skulle stå just där och hålla om, gråta mot och kämpa vidare. För det var en slags kvinnlig historia. On the edge... 

Det där mänskliga behovet av att känna en kind, huden av en kind, mot sin egna kind... den där värmen...djävla ensamhet! Så ungefär. Så stod det skrivet på en liten bit tyg. Allt signerat konstnären. 

Så ungefär!
Anne-Marie,

som tänkte att kanske denna vår tids människor är de mest ensamma, i allafall föreställer vi oss att vi är mycket ensamma, kanske är vi egentligen inte det, kanske är vi bara inte riktigt modiga...

Nu gjorde du mig nyfiken på vem konstnären var.

Hejsan!



Mod, som du säger, handlar det säkert ytterst om när det gäller ensamheten. Inget mod - ingen händelse.

Mod är en egenskap som är åtråvärd och att leva ett modigt liv är nog bland det svåraste. Kanske viljan kan vara en katalysator för modet.



Lyssnar på Mikael Wiehe, hans lilla finstämda sång och hyllning till modet och tänker på den symboliska dikten "På Kavelbron"



"Djupt under isen och snön

följer jag bäckens vandring

en av midvinterns kallaste

kvällar - när rökarna från byn

stiger mot stjärnorna stannar

jag på kavelbron och lyssnar

hur knappt förnimbart men

trotsande okuvligt det lilla

vattnet gnolar..."



Gunbritt Pettersson

På Kavelbron, 1962



Mod att leva. Ja. Så här är det!



Lyssningstips: Youtube Sång till modet (bild: Nelson Mandela 4:22 min).

Bot på ensamhet är vänskap, funderar jag.

Tänker på en dikt jag fick av en norsk vän...

(vet tyvärr ej som skrivit dessa rader).



"Venskap kan bara finnas

nær man ger sig til en annan

och att erbjuda sig sjelv åt nogon

er det mest våghalsiga

av allt man kan føreta sig."

Alla ni som kommenterat. Tusen tack. Dikterna om ensamhet och icke ensamhet värme. Jag tror det handlar mest om mod återigen. Modet att våga möta... och mötas och kanske möta ensamheten. Anne-Marie