Anne-Marie Körling Blogg

Ni får gärna gå dit och läsa. Till Lärarnas Tidning.
Några av mina kollegor mötte upp mig i mitt klassrum imorse.
Jag fick kramar och pussar, pussar och kramar.
Och en och annan tår också för den delen. Medkännartårar.
De hade läst.
Och i lärarrummet fanns krönikan uppsatt med lärarkommentarer.



Det är vackert med gensvar.
Jag tog emot kramar och pussar, pussar och kramar.
Men framförallt tog jag emot värmen hos mina kollegor.
Det absolut viktigaste jag fick tillbaka var deras inläsningskänsla om den lilla flickan.
Att de blev berörda.

välkommen att läsa


Anne-Marie

så sorglig. jag blev lite ledsen. men fint också hur man kan förenas i något så litet som ett glas mjölk. Jag tänker på min första måltid i skottland. Ett fat kakor. Jag har ingen aning om vad det hette, burtonskt färgglada puddingar, men det var som att komma från en annan planet. Jag kan knappast säga att jag förstår den där totala ensamheten. Men jag vet vad det innebär att vara en främling och bygga upp sin egen värld helt själv. Man är väldigt ensam, och man saknar ganska ofta någon att berätta för även när man har språket.

Jo, nu ser jag att ni hjälper varandra. (ett inlägg tidigare om vikten av det)

Vilken artikel, det skär i hjärtat samtidigt som jag blir alldeles varm. Kommunikation behöver inte alltid innebära ord, det hjälper, men bara att bli sedd. Fint. :)

Jag möter också de barnen i min skola. De har hamnat på en främmande planet o det är ursvårt att fatta hur de har det.Tänk att sitta där på lektion efter lektion... De eleverna lär MIG mycket. Jag får lära mig tänka och förklara och vara tydlig. I vår slöjdsal är det ännu mer nya ord. Knappnål och undertråd och strykjärn... -Välkommen till veckans höjdpunkt- slöjden! Hälsade jag en klass tre.

" -Lena , vad betyder höjdpunkt? frågade en pojk. Det blev en fin diskussion! Tack för dina krönikor!

Vackert skrivet!



Är hon den enda som är ny i er skola? Eller finns det fler nyanlända? Fördelen med förberedelseklasser är ju att de inte är ensamma. Alla är nya och alla kan känna igen sig i hur det känns att vara "spåkny" och "språkensam". De allra flesta är eleverna är oerhört måna om den som är allra nyast. De turas om att hjälpa och visa. Alla blir experter på att kommunicera utan ett gemensamt, verbalt, språk.



Jag möter ju dessa barn hela tiden och visst är det så att kommunikation är så mycket mer än språk. Vi förstår varandra trots att vi inte talar samma språk. De lyckas lära sig svenska. Det är sannerligen helt otroligt!



//Anna

Tack för era kommentarer. Jag tänker ibland på ensamheten då orden inte finns tillgängliga. Sorg är i sin absoluta början en total förlust av orden. Det är som om man inte kan säga, uttrycka eller sätta ord på känslorna. Förstummad breder sorgen ut sig. Inte ett ord vill den ge ifrån sig. Jag vet inget ensammare. Att känna sorg, vara språklös i ett främmande land, jag kan inte föreställa mig vad det kan göra med identiteten. Vad ska man hålla sig i, vem kan gensvara, hur låter mitt språk om jag inte har någon mottagare, vad är ett språk där jag inte kan använda det... Anne-Marie

Jag läste och blev glad och rörd över att du såg henne. Och ledsen över att det var så upp till dig att se henne. Tänk om du inte hade gjort det, hade någon annan satt sig där då? Hur tar vi hand om våra barn?

Min man läste och blev också väldigt rörd.

Det var en stark krönika och en viktigt sådan. Tack!