FRÄMMANDE SPRÅK
Främmande är språk då man inte befinner sig i det.
Jag befann mig i ett främmande språk under tre märkliga veckor.
Som vikarie i en klass där man bara talade finska.
Märkligt tänkte jag redan då jag hoppade in som vikarie.
Ingen frågade hur goda mina språkkunskaper var i just finska.
Ingen frågade något alls om min kompetens.
- Kan du tänka dig att vicka i den finska klassen ...
- Jag kan ingen finska, svarade jag. Men antog utmaningen.
Där stod jag i min svenska språkdräkt. Där satt tio elever i sina finska. Vi var i ett rum. Detta rum hade vi gemensamt. Det blev pekandet, dramatiseringen, här-och-nu-språket. Allt vi gjorde behövde vi närvara i - alla ord vi använde oss av - var de som handlade om realtid. Ett språkligt just nu. Inte en förflyttning i tid och rum. Bara här. Men det fina i det hela var elevernas välvilja att bjuda in mig över gränsen. Att jag skulle förflytta mig från min svenska in till deras finska. En språklig förflyttning.
Efter en vecka var jag mycket nyfiken på det finska språket. Jag satt med finska nyheterna på TV och övade. Och då jag under den andra veckan memorerat några finska ord hämtade utanför presensrummet och sakbenämnarsubstantiven började det hända saker och ting. Jag modellade att jag hade försökt förstå dem ... kunde de tänkas göra omvänt ... förstå mig? Jag stannade i tre veckor. När de tre veckorna var över hade jag lärt mig en aningens av en aning hur det är att inte vara hemma i ett språk. Men hur viktigt det är att inbjuda varandra till något gemensamt. Vad än det må vara.
Anne-Marie
Jag befann mig i ett främmande språk under tre märkliga veckor.
Som vikarie i en klass där man bara talade finska.
Märkligt tänkte jag redan då jag hoppade in som vikarie.
Ingen frågade hur goda mina språkkunskaper var i just finska.
Ingen frågade något alls om min kompetens.
- Kan du tänka dig att vicka i den finska klassen ...
- Jag kan ingen finska, svarade jag. Men antog utmaningen.
Där stod jag i min svenska språkdräkt. Där satt tio elever i sina finska. Vi var i ett rum. Detta rum hade vi gemensamt. Det blev pekandet, dramatiseringen, här-och-nu-språket. Allt vi gjorde behövde vi närvara i - alla ord vi använde oss av - var de som handlade om realtid. Ett språkligt just nu. Inte en förflyttning i tid och rum. Bara här. Men det fina i det hela var elevernas välvilja att bjuda in mig över gränsen. Att jag skulle förflytta mig från min svenska in till deras finska. En språklig förflyttning.
Efter en vecka var jag mycket nyfiken på det finska språket. Jag satt med finska nyheterna på TV och övade. Och då jag under den andra veckan memorerat några finska ord hämtade utanför presensrummet och sakbenämnarsubstantiven började det hända saker och ting. Jag modellade att jag hade försökt förstå dem ... kunde de tänkas göra omvänt ... förstå mig? Jag stannade i tre veckor. När de tre veckorna var över hade jag lärt mig en aningens av en aning hur det är att inte vara hemma i ett språk. Men hur viktigt det är att inbjuda varandra till något gemensamt. Vad än det må vara.
Anne-Marie
Kommentarer
Trackback