TYST
Tyst kallas det.
Anne-Marie
Hej Anne-Marie!
Dina ord oroar mig fast jag har för vana att ta saker och ting lite för bokstavligt - denna barnsliga naivitet oroar mig också!
Men med bredare penseldrag - Åh, vad tystnaden ändå är skön oftast!
Som i skogen, som i fjällets friska närhet, som i havet - som under ytan.
Sakralt. Heligt. Tidlöst.
Men tystnadens dimension har på några få decennier krympt från jätte till dvärg.
Vet vi snart inte alls vad tystnad är - även när vi tror tyst är det inte tyst. Inte riktigt tyst. Om tystnaden är en symbol för eftertanken är eftertanken illa ute.
Man skulle mera konkret värna tystnaden vars frånvaro också är ett elakt miljöhot - men gud, vem är inte intill döden trööttt och utled på det ordet!
Säg visst finns det en underlig uppfattning om en rädsla för tystnad - hur blev det så, när blev det så; att tystnad skulle vara genant, pinsamt. Tsss. Varifrån kommer detta stolliga tankegods och hur har det implementerats i samhällskropp och sinnen.
Och detta att tystnad skulle vara likställt med tomhet. Så är det ju inte - men denna HORROR VACUI sprider sig som en präriebrand i hela västvärlden. Höga och högre volymnivåer. Inte en lugn stund. Ingen tystnad, ingen eftertanke tänker thord som letar ett litet lågmält andrum mitt i larmet.
(ska det ljudisolerade rummet bli tystnadens sista reservat?)
Bara det bästa
från thord.
THord,
Jag har saknat dina ord här på min blogg. Så härligt att läsa dina ord igen. Jo, jag kan bli väldigt tyst. Måste skapa nya ord och andra meningar. Du skriver så vackert om tystnad. Den finns nästan inte längre. Det är märkligt. Men tystnad ska vara vänlig och som ett duntäcke... då är tystnaden som bäst. Imorse satt jag i en skuggig vrå och lyssnade på fåglarna... det var inte illa. Först tycktes jag omsluten av tystnad... men så är det inte... vackra små pip och fågelsamtal lite överallt. Det är vår.
Anne-Marie