SJÄLVFÖRTROENDET
Att inte kunna, bara känna sig misslyckad, sänker det.
Idag blev det väldigt svårt för mina elever.
Vi gjorde en av delproven av de nationella proven i matematik,
De lade sig ett orosmoln över klassrummet.
Jag anade strax att provet var för svårt.
Vi var inte där ännu.
När man inte kan uttrycker eleverna att de är dumma i huvudet.
Inte att proven är fel, undervisningen är fel eller att läraren har misslyckats.
Eleven tar utan att tveka på sig alltsammans. Hela misslyckandet,
hela okunskapen bär de.
Inte undra på att misslyckanden förgör ett självförtroende.
När ska misslyckanden betraktas som en del av lärandet, där vi inte är framme vid mål,
där också läraren ska backa och kanske utvärdera sin undervisning.
Jag har många tankar,
lät mina elever veta att det kanske också hade med att göra att vi inte hade grunderna ordentligt.
Det var ett större arbete att lyfta bort skuldkänslan och misslyckanden och få eleverna att dela ansvaret för misslyckanden på flera. Jag tycker så oändligt synd om mina elever idag.
Imorgon ska jag återigen tala om vad en lärare kan göra, hur en lärare kan tänka om, hur en lärare kan stötta och undervisa igen, och igen, tills eleverna förstår. Fel, misslyckanden kan aldrig vara så fel och så misslyckade att inte en ny chans kan ges, en ny undervisningstanke kan födas och en dialog mellan lärare och elever om vad som kan göras.
Nu har jag haft mina elever en så kort stund och proven måste genomföras. De har rätt till sin utbildning och sin undervisning, den rätten ska de själva förvalta en dag, nu måste jag stötta dem i rätten att få göra fel, misslyckas och ha det som utgångspunkt och utvecklingsmöjlighet för såväl mig som mina elever.
Anne-Marie
Rätten att misslyckas - finns det något viktigare?
Jag funderar över hur det är möjligt arbeta med dessa "tydliga mål" utan att skulden blir en blöt filt över oss.
Inget kommer rätt på en gång. Varför luras eleverna att tro det? Vi lärare får väl modella hur det är att misslyckas och visa vad vi gör då vi misslyckas. Tydliga mål - är bra - men om vi inte når dem kan inte en part skuldbeläggas, och får inte göra det, det ska upp till diskussion i klassrummet, och definieras: Hur ser vi på detta misslyckande? Är det bara misslyckanden? Hur kan vi nu göra? Hur behöver vi arbeta vidare? Det kallar jag utvärdering och vidareutveckling. Jag ser nu en drös ungar som inte tror sig kunna, trots att de själva inte kan göras fullt ansvariga för att de inte kan, men hur jag än modellar detta är de redan så skollärda att de ser sig själva som de "dåliga". Allt gott Anne-Marie
Hade prov med tvåorna idag och lite av samma känsla infann sig. Kravet. Allvaret. Stressen att inte kunna. Jag försäkrade gång på gång att det är viktigt att jag ser var det blir svårt för då vet jag vad vi behöver jobba med...vad vi inte jobbat tillräckligt med ännu. "Ingen fara...du kommer att lära dig...det är ju vi som inte har jobbat tillräckligt med det ännu"