HÄNG PÅ PAPPA!
Idag tog jag en promenad mitt i livspulsen. Det är vanlig torsdag för de flesta, det är ledighetslunk för mig. Jag får se det jag inte brukar se - dagisungarnas småbenspromenader, brevbärarspringet i trappen, lekplatsernas invasion... och efter en tvåtimmars grundligt tittande, tänkande och fotograferande... slår jag mig ned i godan ro på ett av Stockholms många cafeer. Jag har mina oaser. Sitter ensam och ser ut över min värld. Här är man på sina egna villkor. Kaffet smakar, mackan likaså.
Då kommer en man i trettioårsåldern. Han är hemmapappa förstår jag när jag ser hans barnvagn. Han ska fika med sin ettåring. Det är iordningställande, fixa trygghetsstolen så att barnet sitter kvar och lite still, hämta mackan, kaffet och några små glas med vatten. Han är så fin i sina åtbörder mot sin lilla dotter. Han återger hennes ansiktsminer, betryggar henne då han hämtar en servett. Jag tittar. Och finner mig själv leende. Så där på avstånd deltagande. Instämmande. Återgivande.
Så tappar den lilla något på golvet. Det rullar iväg någonting. Pappan är genast uppe. Han rusar efter tingesten. Här ska räddas. Han böjer sig ned...
Han har häng!
Han har kalsonger som syns!
Han har häng!
Du milde... skulle väl en lärare tänka. Häng! Här! Jag skrattar för mig själv. Ja. Så är det. Denna ansvarsfulle pappa, denna omsorgstänkande man har häng. Och vad märkligare är... om fem år sitter han i skolan med oss lärare. Han kommer med sitt barn... och sin värld. Han kommer med sitt häng, sin keps... sitt liv och det vackraste han har överlåter han till oss... sitt barn.
Jag kan inte stänga dörrar till något som är verkligt och levande utanför skolan. Jag kan inte uppröras över häng, kalsonger, kepsar ... jag är intresserad över utvecklingen inom ramen för skolans uppdrag. Det där som handlar om tänket, lärandet, gemenskapen... och utvecklingen. Jag har aldrig haft problem i klassrummet med vare sig kepsar eller häng. Däremot har vi brottats ordentligt med matteproblem där kepsen åkt av därför att händerna behöver klia i det tänkande som sker därinnanför.
Jag undrar hur vi gör i skolan om denna pappa tappar en endast grej så att vi får syn på hans kalsonger.
Avslutar vi utvecklingssamtalet och hänvisar till ... ja vad?
Anne-Marie,
som sitter och undrar över sakernas tillstånd och hänvisar återigen till Fredrik Svensson
http://jeppesenblog.blogspot.com/2008/03/kepsens-arvtagare-makt-och-i.html
Kunde aldrig sagt det bättre själv ! Snyggt :-D
Tack! A-M
och nu blev jag så varm i hjärtat och glädjeskuttig!
Samtidigt minns jag en dag för längesedan när en mamma berättade att hon en dag blivit uppringd av skolans rektor som med myndig stämma förklarade att hennes son absolut inte fick komma till skolan i håliga jeans. Detta var under den perioden när modet sa att håliga och sönderrivna jeans var det finaste man kunde ha. Den unga killen knappa tio år ville ju vara fin och kanske lite stor, som de riktigt stora killarna och han älskade sina håliga jeans. Men rektorn sa att det gav ( till tioåringar?) associationer om förhärligande om droger och missbruk. Tack och lov var det en stark mamma i det här fallet som med lika myndig stämma förklarade att ingen bestämde vad hennes som skulle bära för kläder.
Mums för mammor med myndighetsstämmor. Vi vuxengör för mycket, klär upp våra barn i våra vuxna ord. Barnen gör allt för att slippa våra vuxenperspektiv. De förstår dem inte. Dessutom så skapar det här bara en massa åt-skillnader... det blir vi och dom. Det mår barn eller unga inte bra av. De vill nog helst höra samman med oss vuxna. Jag tycker vi brister i respekt och alltför tidigt glömmer våra egna uttryck och hur vi själva prövade hur vi skulle se ut. Jag blev tillsagd i skolan en gång... och det handlade om mitt yttre. Jag glömmer det aldrig. Jag upplevde mig så fin minns jag. Men jag fick en tillsägelse som nålade fast mig vid väggen. Helt ovetande om vilken vrede jag hade väckt. Den läraren lät mig aldrig få en chans efter det och jag drog mig allt längre bort och bak i klassrummet. Tystnade helt och hållet. Det jag hade gjort var att pröva min systers ljusblåa ögonskugga. Dessutom hade min storasyster målat dit den. Jag gick i sjuan. Anne-Marie
Häng - the new black!
Att hänga med polarna - jag är med och gillar tanken på ett globalt häng.
Solidaritetshäng och okynneshäng. Dessutom är det ganska spännande för en okunnig - var går gränsen...
Ännu ett klockrent inlägg att läsa :)
Hoppas att Du har ett SKÖNT lov och njuter!
Varm Kram // J