VILSE I BOKHYLLAN
Mammor har egenheter för sig. Min mamma hade den egenheten att hon köpte böcker som hon förklarade noggrant för mig. Jag lyssnade utan intresse. Ni vet, jag var kanske 11, 12, 13.... alla de där svettigt ointresseyttrande åren...mittimellan... då man inte visar att man är intresserad av någonting som vuxenvärlden vill eller tycker, trots att man verkligen är just det - man har koll och man är väldigt intresserad. Med det visar man inte. Stenansikte, likgiltighetsansikte förstärkt med att - Åh, ÄH, kan inte du va tyst... flås ur munnen.
Min mamma hade den egenheten att hon talade om böcker. Sen sade hon:
- Jag tror inte den är riktigt lämplig för dig att läsa ... ÄNNU! Du behöver bli lite äldre för att förstå.
Mycket demonstrativt lade hon sedan boken högst upp. Jag menar hon var övertydlig. Titeln skrev hon nästan in i huvudet på mig, författarnamnet verkade hon ha en kärleksrelation till - till råga på allt tog hon sedan en stol och gömde undan boken ibland de övriga - högst upp i bokhyllan.
- Jag lägger undan denna bok (titel och författare uttalades högt och tydligt) här överst i bokhyllan, nästan pekade hon med tillägget..
- Jag vill verkligen inte att du läser den ännu på ett par år.
Det tog många, många år innan jag förstod att hon visste precis vad hon gjorde. Hon till och med läste ett litet stycke ur boken jag var lite för liten för att läsa och förstå själv ...
Jag var totalt vilse i bokhyllan, som jag letade. Jag fick till och med hämta en stol, bläddra igenom flera andra böcker, för att nå just den som min mamma ansåg att jag var omogen för att läsa. Jag var naiv (ovetandes) om min mammas egenheter. Min mamma däremot var väldigt medveten om vad hon ville åstadkomma. Hon ville skapa en läsare i mig. Jag var fast.
Anne-Marie
Kommentarer
Trackback