TÄNKER OM ENSAMHET
Jag är varken gud eller best. Däremot är jag ensam
JOS ord i HYPERGRAPHIA
http://hypergrafi.blogspot.com/2008/01/he-who-delights-in-solitude-is-either.html
Jag är sprungen ur ett gigantiskt sammanhang. Massor av människor har funnit i mitt liv. Jag föddes in i ett sammanhang. Sammanhang jag bär med mig. Inom mig. I dessa sammanhang finns ensamheten. Den bärs av alla. Ingen kommer undan. Den är för evigt där när man inser att man inte är innesluten i sammanhanget utan ingår där. Man är inte ett med alla. Man är ett självständigt och suveränt jag. Jag tänker så... ibland är jag väldigt ensam. Då tittar jag på smabarnsföräldrar och klamrar mig fast vid mina minnen. Ibland sitter jag ensam på ett cafe... tänker... och vill vara så ensam som jag är. Jag vill min egen tid och min egenhet. Det ensamma. Ibland tillåter inte omvärlden den ensamma människan. Ibland tillåter inte den ensamma människan det tvingande sociala livet.
Ensamhet - det är ett sådant farligt ord.
Ingen vill bära det. Ingen vill ha det i sin närhet. Ingen vill förknippas med det.
Den jul jag satt på ett kafe och samtalade med Henning Mankell...(läs mitt inlägg på julafton) så var min ensamhet den största jag någonsin burit. Den naglade fast mig vid ordet. Jag bar mitt stigma för öppen ridå. Jag tror än idag att Henning Mankell såg något och agerade djupt medmänskligt då han inledde ett samtal med mig. Ensamheten blev aldrig densamma efter det.
Bjud in ensamheten... sa Henning Mankell. Bjud in den, den är ändå där, gör något av den.
Anne-Marie
JOS ord i HYPERGRAPHIA
http://hypergrafi.blogspot.com/2008/01/he-who-delights-in-solitude-is-either.html
Jag är sprungen ur ett gigantiskt sammanhang. Massor av människor har funnit i mitt liv. Jag föddes in i ett sammanhang. Sammanhang jag bär med mig. Inom mig. I dessa sammanhang finns ensamheten. Den bärs av alla. Ingen kommer undan. Den är för evigt där när man inser att man inte är innesluten i sammanhanget utan ingår där. Man är inte ett med alla. Man är ett självständigt och suveränt jag. Jag tänker så... ibland är jag väldigt ensam. Då tittar jag på smabarnsföräldrar och klamrar mig fast vid mina minnen. Ibland sitter jag ensam på ett cafe... tänker... och vill vara så ensam som jag är. Jag vill min egen tid och min egenhet. Det ensamma. Ibland tillåter inte omvärlden den ensamma människan. Ibland tillåter inte den ensamma människan det tvingande sociala livet.
Ensamhet - det är ett sådant farligt ord.
Ingen vill bära det. Ingen vill ha det i sin närhet. Ingen vill förknippas med det.
Den jul jag satt på ett kafe och samtalade med Henning Mankell...(läs mitt inlägg på julafton) så var min ensamhet den största jag någonsin burit. Den naglade fast mig vid ordet. Jag bar mitt stigma för öppen ridå. Jag tror än idag att Henning Mankell såg något och agerade djupt medmänskligt då han inledde ett samtal med mig. Ensamheten blev aldrig densamma efter det.
Bjud in ensamheten... sa Henning Mankell. Bjud in den, den är ändå där, gör något av den.
Anne-Marie
Kommentarer
Postat av: Ann
...och ändå kan ensamheten och utanförskapet vara så förtärande och så plågsamt precis som den kan vara underbart ljuvligt. Ja ensamhet talas det sällan om. Det är fult och det är farligt. Ensamheten man bjuder in blir en bra ensamhet och leder till något gott, den andra, den gör bara ont särskilt när man till slut inte kan göra något av den, när den endast skapar otrygghet...så tänker jag och så känner jag som älskar ensamhet och hatar den.
Trackback