LITEN SPRÅK-NY

Ensam sitter hon där.
Matsalen är så stor, så stor.
Det är världen också.
Plötsligt är den gigantiskt stor.
Hon sitter där.
Nykommen. Språkny.
Jag slår mig ned.
Ensamhetens öga når mig.
- Se till mig som liten är.
Vi är alla små när vi är på okända platser.
Det krävs mycket av en liten på språkny mark.

Jag måste röra vid - beröra med mitt språk.
Det kan jag bara göra med mina händer.
Lägga handen på en smal liten hand.
Jag måste peka med min fråga
och ge mina ord i mina gester.

Människan är sitt språk. Hur ensamt att inte dela sitt språk med en nästa.
Hur fattig är matsalens kost när man inte kan sätta ord på den.

Hur fattiga är vi när vi inte har språket ihop.
Hur ensamt är det inte att vara sitt språk men aldrig nå fram.

Jag är också språkny tillsammans med den lilla språknya.
Vi måste hitta något gemensamt språk där vi kan mötas.

Jag manar fram ett namn,
upprepar det med fel betoning.
och ger iväg mitt - Anne-Marie.

Då - ser vi varandra i ögonen. Det är det första språket.
Jag ser dig, du ser mig.
Låt oss börja där.

Anne-Marie

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback