HORMONER
Precis som om jag trodde hon skulle sätta ordet på varför jag upplevde mig ensam. övergiven (snyft), gråtmild,... jag utelämnar platsen för självömkan här nedan....
och så hade hon det. Lösningen!
- HORMONER FÖR FAEN...
Då kunde jag inte hålla mig längre. Självömkan utbyttes mot skratt. GAPFLABB á la SARAS BETRAKTELSER...Så är det kanske. Allt måste brytas ned till minsta, minsta beståndsdel. Om det inte är något stort yttre hot så kommer det inifrån i form av hormonkrig.
Ja, ja... nu motade jag dom bort. Hormonerna! Skrattande.
Anne-Marie
(idag har jag det så tråkigt, därav alla inlägg... det roar mig ofantligt att skriva. DET ÄR FÖR ÖVRIGT INTE SYND OM MIG... jag för nu mitt självständiga krig mot hormonerna... lägger dem i bomullskartonger... och sätter etiketter på dem... tas ut vid behov. I lagom doser. Överdosera INTE.)
Fnitter.
Anne-Marie
Välkommen till hormonklubben!
Det är bra att vara lite deppig ibland. Då känns det när man är glad igen sen!
Här får du lite mer skratt: MOHAHAHAHA!!! ;)
Kram!
*S*, vad härligt att läsa. Fram för hormoner i massor:)
Kram
Om det inte är hormonerna kan det vara ett av dessa mörkt blåsvarta tunga regnmoln som emellanåt - eller allt som oftast för vissa av oss - driver in med den kalla nordanvinden och parkerar alldeles ovanför ens huvud ... Det svävar där alldeles osynligt, men högst kännbart ... hur man än fäktar hänger det envist kvar - men förr eller senare blåser det bort! Kanske när tillräckligt många droppar av "blues" droppat färdigt ... de är kanske nödvändiga för tillväxten! Hoppas hur som helst att ditt mörkermoln blåst bort nu!
De är bra att ha dem i kartonger, hormonerna. Ibland kanske de kan göra nytta (fast faen vet när) fniss. Förlorade krocketmatchen men fick god mat och dryck och alldeles för mycket godis. Lite kallt om fötterna.