BARN och ANDRAS
Jag lånar från mina barn.
Tidigare lånade de av mig.
Nu lånar jag av dem.
http://hypergrafi.blogspot.com/2008/02/knslans-anatomi-sorg-gldje-ilska-rdsla.html
Jag hade ett underbart samtal med en författare... jag undrade när man som förälder kunde sluta oroa sig för sina barn... han tittade på mig med sina sagoklokaögon... och mumlade något om femtio år. Jag blev himlalycklig.
- Jaha, man kan sluta oroa sig för dem när man fyller femtio, nästan skrek jag. Befrielsen kändes nära.
- Nej, jag menar när barnen fyllt femtio. När barnen är femtio kan man sluta oroa sig för dem.
Så många år jag har kvar. Jag ska oroa mig lagom. Nu är alla mina barn utresta...och bortresta. Det gör inget. Det är som det är. Och som sagt... det är några år kvar innan de blir femtio... och ...
Anne-Marie
Kommentarer
Postat av: Mats Olsson
Risken är stor att du kommer sakna oron. Den är
ett sätt att leva och möjlig att vänja sig vid tror jag.
Sedan är frågan hur mycket oro barnen står ut med att bära?
Postat av: Ann
Ja nog finns oron kvar även om det mest är att man bryr sig och vill väl, tankarna kommer om önskan att de ska gå dom väl i livet...Ett barn har jag kvar hemma men nästanvuxen är han och visst är det svårt att släppa ut dom i livet och allra störst är min önskan att de ska må bra för det är tufft därute.
Postat av: Anonym
Hej Ni båda... tackar... och vill nog behålla den vackra oron. Inte fantasiernas oro... och levnadsoron... utan omsorgsoron... Anne-Marie
Trackback